Odödlighet är det som alla strävar efter och drömmer om, men i alla filmer och berättelser där de uppnår odödlighet blir det snart en mardröm, och de sitter som stora ruttna sophögar tusen år senare och bara tigger om att få dö.

Det är otäckt med sånt som aldrig dör. Sånt som bara kommer tillbaka. Om och om igen. Alla historier om hur man kan frysa in en kackerlacka i en isbit, och när man tinat upp isbiten kryper kackerlackan obekymrat vidare.
Jag har börjat utveckla en skräck för de här gratistidningarna. Mitt Kungsholmen och Södermalm och allt vad de heter. Jag vet inte varför. Men jag tänker ta reda på det. Nu.

Om jag tänker mig en tom lägenhet. Någon som har blivit vräkt. Flytt fältet och lämnat landet. Lägenheten är tom och tyst. Dammet har börjat lägga sig. Vattnet har börjat sjunka i toaletten. Det står kvar någon förpackning med mat i kylen som börjar se intressant ut. Hjärtat i lägenheten har slutat slå. Det hörs inte längre några fotsteg över golvet. Ingen tittar ut genom fönstret och petar sig frånvarande i näsan.

Men gå ut i hallen. Gratistidningarna fortsätter att droppa ner på hallgolvet.

Och det kommer de alltid att göra. Jag vet det bara. Det är det som skrämmer mig.

Det kan bli ett tredje och ett fjärde världskrig. Så länge det finns dörrar i världen, och en lucka att stoppa ner tidningen Södermalm i, så kommer den att drälla ner på hallgolvet.

Gratistidningarna jobbar efter en egen tågordning. Jag vet inte var de kommer ifrån eller var de tillverkas.

Och det är väl en sak. Betydligt otäckare är att de har hittat en fristad i våra själar. En egen ingång dit bara de har nyckeln. Plötsligt står de i hallen, och vi kan inte komma oss för att kasta ut dem.

Vi berömmer oss av att vara såna som säger nej till reklam. EJ REKLAM står det stridslystet nedanför var och varannan brevlåda. Man hajar nästan till när man är hemma hos någon som ännu inte satt stopp för de saggiga broschyrerna från Rusta och Prisextra och Åhléns.

Men gratistidningarna är inte reklam. Som spöken glider de förbi våra avspärrningar. Gratis­tidningarna är bruksjournalistik om våra egna bakgårdar. Dubbdäcksförbud på Hornsgatan. En intervju med någon gammal guldsmed som knarrar omkring i kvarteret. Och brottstelegrammen om alla pundare som står och viftar med en yxa i kassan på något närlivs på Nytorgsgatan eller Renstiernas där man själv stod med barnen nyss och köpte en Sommar-Magnum. Folk som blir nedslagna och rånade i någon vinglig gryningstimme och med mosbrickan fortfarande halv­äten.

Vi kan inte säga nej. Gratistidningarna dimper ner utan att vi har bett om dem, och de är inte reklam utan Samhällsinformation. Man läser egentligen aldrig de där tidningarna. Men man vet att man i ett trängt läge skulle kunna göra det utan att ta någon större skada därav. Därför låter man dem droppa ner på hallgolvet.

Jag säger ”låter dem droppa ner”. Men det är inte vi som bestämmer. Det är gratistidningarna. Du slipper dem inte med mindre än att du spikar igen ditt brevinkast. Och när du spikar igen ditt brevinkast tillhör du inte längre den här världen. Då har du flyttat in i en annan.

Titta på dem. Jag är övertygad om att du har en på hallgolvet. Halvt insparkad under skohyllan. Visst ser den oskyldig ut?

Det är så det börjar.