Den amerikanska komediserien ”Bored to death” har svensk premiär nästa vecka. I öppningsscenen flyttar huvudpersonen Jonathan Ames flickvän ut från hans lägenhet i ett lagom slitet town house i Brooklyn. Till sin hjälp har hon ett gäng hårda israeliska flyttgubbar från den klassiska New York-flyttfirman Moishe’s, som precis som många andra flyttfirmor i New York drivs av israeler.
”Är du ännu en sådan där självhatande New York-jude?” frågar en av dem. ”Ja, det är jag” svarar Jonathan. Det fungerar som en kommentar till kulturkrocken mellan veka New York-judar och hårdkokta israeliska judar, men också som en liten behändig etikett för att vi tittare ska veta exakt vad det är för en figur vi har att göra med: samma neurotiska New York-jude som dyker upp gång efter gång.
Varför hymla, liksom. Alla vet ju redan hur han är, låt oss bara säga det så kan vi gå vidare i handlingen. Det känns lite som om man skulle träffa en karl i en bar och han skulle dra fram sin penis och bara säga ”Hej, jag tänkte att vi skulle hoppa över skitsnacket, här har jag min penis, nu går vi hem till mig”. Som att presentationen och förförelseakten inte behövs längre.
Den här karaktären återkommer så ofta att det är som om vi inte längre behöver presenteras för den, en lockhårig neurotisk figur i skrynklig kavaj som pratar om sina känslor och barndomstrauman lite för ofta och säger saker som ”jag skulle aldrig vilja vara med i en klubb som skulle tillåta mig som medlem” eller ”jag blir inte arg, jag får en tumör i stället”. Det sistnämnda sa Woody Allen när han en gång för alla etablerade den självhatande New York-judens karaktär i filmen ”Annie Hall”. För Mel Brooks och bröderna Marx i all ära men både mamma och pappa till den ”självhatande New York-juden” är naturligtvis Woody Allen. Och förutom den uttalat självhatande New York-juden, var är den diskret självhatande New York-juden nu för tiden, som Billy Crystals cyniske Harry i ”När Harry mötte Sally”? Som inte ger fler ledtrådar än att han säger ”schmuck” ibland.
Efter 70- och 80-talets New York-jude och, naturligtvis, 90-talets i form av Jerry Seinfeld, har komediregissören Judd Apatow tagit över kronan som roligaste juden i Hollywood. Och kanske är det han och hans ständige vapendragare, skådespelaren och komikern Seth Rogen som banade vägen för den nya, förslappade skildringarna av den självhatande juden. I hans film ”Funny people”, som har premiär i dag blir den självhatande judeidentiteten etablerad redan i trailern. Den tjurige ståupp-stjärnan George spelad av Adam Sandler säger ”Ira Wright, det är inte ditt riktiga namn, va? Du döljer din judiskhet” till sin unge beundrare spelad av Seth Rogen, som svarar ”Jag tror inte att jag kan dölja det, mitt ansikte är omskuret”. Så var det sagt, nu vet vi vem han är.
Men så lätt går det inte. Den neurotiska New York-juden som ältar sina problem om och om igen är en av humorns grundstenar, men för att få full effekt så måste han ju tillåtas att just älta! Vad hände egentligen med ”show, don’t tell”-idealet?



”Självhatande jude” betyder inte en lite allmänt neurotisk intellektuell jude. Det är en nedsättande term, lite som ”Uncle Tom” för afro-amerikaner, som klistras på judar som anklagas för att själva hysa antisemitiska åsikter eller känslor. Se: http://en.wikipedia.org/wiki/Self-hating_Jew
Emil, (Webbsida) 05:57, 14 november 2009. Anmäl Anmäl