I mitt lilla kvarter strax öster om söder ligger husen på en liten höjd, vissa är höga och vissa är låga och i det höga bor min vän Linda och i det låga bor jag och min andra vän Fredrik, och en massa andra människor vi känner. I det höga är det bra fester ibland, Linda och jag kan höra dem genom dörren i hennes lägenhet och då kan det hända att vi går dit och ringer på och får komma in och då tänker vi att gud vilken härlig grannsämja vi har i vårt lilla kvarter.

Vi har även en kvarterskrog där vi springer på varandra. Vi stiger på bussen samtidigt och småpratar som sig bör hela vägen in till Slussen. Våra liv glider in varandras.

Linda och jag ligger i hennes soffa i det höga huset när trailern för de nyinspelade avsnitten av 90-talsklassikern Melrose Place plötsligt visas. Ett litet bostadsområde i Los Angeles med en ständigt soldränkt pool i mitten där det hånglas, förförs, stjäls, slåss, smygs och smusslas. Inte helt olikt vårt eget lilla kvarter.

Det är faktiskt exakt samma sak där vi bor, konstaterar vi, efter att ha gått igenom de gångna årens skandaler. Fast det är svenskt. Det är svensk dramatik och intriger som inte behöver textas.

Ett kortlivat bakifrånknull med en kollega, fel kollega!, på en balkong en grå sommarmorgon. Någon som jagat sin förorättade pojkvän barfota över blöt asfalt, det var sen kväll och hon ropade så högt på honom att det lilla trivsamma kvarteret vaknade. Och den melankoliske killen på andra våningen som vägrat att hälsa på en vid busshållsplatsen, fastän vi kände varandra mycket väl, det är det värsta man kan göra. Det är höjden av svensk dramatik. Det vänslas och snäs av och låtsas inte se, för det är det värsta man kan göra. Varken jag eller Linda har några rappa repliker på lager när vi möter gamla kärlekar i närbutiken.

Däremot har vi båda två en hel del gemensamt med Kimberley. Det är hon den rödhåriga som spränger hela skiten på slutet.