Benkes krönika: ”Ta kunden under armarna och släpa”

Skrivet av Bengt Ohlsson 08:38, 27 november 2009 i kategori Krönikor

Jag vet inte vad ni gör av era gamla plastpåsar. Det kan jag ju rimligen inte veta.

Den större modellen brukar hitta sina användningsområden. Man kan ha dem och bära grejer i. Gärna lite sunkigare saker. Träningskläder, fuktiga handdukar, skuggiga strumpor. Men man kan inte komma till ett möte med viktiga papper i en plastpåse. Möjligen om man är tjugoett. Nej, inte då heller. Möjligen om man är fjorton. Men då har man kanske inte så många viktiga möten.

Det är klart, vi har ju soporna. Det är där de brukar hamna. Läckande, luktande och småjäsande dinglas de oroligt hopknutna påsarna ner till soptunnan på gården.

Det finns en mindre variant som är obeskrivligt irriterande. Den är i A4-storlek och tillverkad i en inbillar jag mig billigare sorts plast som prasslar vassare och liksom uppfordrande. Det finns en ännu mindre variant och den är stor som ett A4 vikt på mitten och den heter vågar man gissa på A5, och när man blir erbjuden en sån påse i affären blir man så irriterad att man får lust att ta emot påsen och medan man stirrar expediten stint i ögonen föra påsen till munnen och blåsa upp den med en slapp flämtning och sen snöpa åt öppningen och smälla påsen mot handflatan och hoppas på att det blir en sån smäll att överfallslarmet går i?gång.

Det som irriterar mig mest är den tjänstvillighet med vilken expediterna trollar upp sina påsar.

Allting annat i butikerna blir mindre och snålare och krångligare. Frågar man om någonting börjar de nästan gasta sin webbadress eller något betalnummer. Det är knappt man får växel tillbaka. Man får ”gärna” betala med kort men inte köpa för lite för då blir det straffavgift eller blanka nobben.

Men PÅSEN.

När expediten fumlar upp påsen ser man att de erinrar sig att de minsann är Riktiga Handlare och att jojomän, här vankas det söörviss sörru. Här är man inte tappad bakom en vagn. Här har man förkläde och pennstump bakom örat. Här har man en fräknig springpojke beredd att springa hem med fru Larssons matpaket hela vägen till dörren och sen om ni ger grabben en slant kommer han att le soligt och göra en honnör och ropa TACK SNÄLLA TANT.

Man ser framför sig när expediten gått i lära och det stått en föreståndare ett halvt steg bakom och kikat över axeln och lärt ut yrkeshemligheterna. Vartenda darrigt nybörjarmoment. Slå in summan. Växel tillbaka. (Okej då.) Och sen?

–?Och så påse.

Javisst ja! Expediten får något mörkt och skamset i blicken. Alltid påse. Expediten svär tyst för sig själv att aldrig göra om misstaget. Påse, påse, påse. Föreståndaren låter några förebrående sekunder passera och börjar sen mässa handelns gyllene regler för sin expedit. Skulle kunden sjunka ihop i en infarkt på butiksgolvet och fradga runt munnen, försök att så diskret som möjligt maka ut kroppen utanför butiksdörrarna. Det är ett helvete nu för tiden med försäkringar och stämningsrisker och papperslösingar från Moldavien och man kan inte vara säker på någonting. Ta kunden under armarna och släpa ut honom utanför dörrarna.

Men lägg gärna en påse på kroppen. Det är en sån trevlig gest. Den får vi inte göra avkall på. Om kunden ser riktigt borta ut kan han behöva muntras upp ordentligt, och då kan du ta fram de extrastora påsarna, dem med hårda handtag och små knäppningar på plastskenorna.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Ja du Benke. Här rann ett lovande uppslag iväg åt lite fel håll va? Det är inte expediterna som är problemet utan alla dessa fullkomligt oanvändbara påsar.

Hej Bengt, jag borde väl ha skrivit till dig nå’n av alla gånger jag faktiskt uppskattat dina krönikor. Har följt dig ända se’n du o Helene Benno gjorde tv ihop. Men nu måste jag bara kommentera att det här måste vara det dummaste o onödigaste du nå’nsin skrivit! Vill påminna dig om att: AIDS, hunger o annat otäckt finns där ute, klimatförstö…. o s v, du vet. Och – ja, vi behöver få underhållas o le igenkännande om vår vardag ibland. Men med den här krönikan visar du: att det var länge se’n du var utanför din genommedelklassiga trygga söderkokong. Testa vara ensamstående konstnär/ skribent med småbarn i förorten, försök överlev på två-tre olika jobb. Flytta till nå’nstans där folk inte känner igen dig. Ordna ett servicejobb och ha som målsättning att tjäna din nästa och inte i första hand dig själv. Skulle va’ otroligt uppfriskande för ditt fortsatta skrivande! Vänliga hälsningar, Annika

JOSEFIN, Om du skulle ha läst det skrivit på den här bloggen lite mer noga skulle du ha noterat att jag aldrig skrivit här att Bengt Ohlsson ska upphöra att vara författare. Du har missuppfattat det jag skrivit.

http://www.baggu.se/ Och så tackar man nej till påsar framöver.

Vi är samma andas barn, som det heter så fint. Nästan alla dina krönikor tar upp ämnen som jag själv nyss dristat med mina vänner. Plastpåsarna är dock en klassiker. När man var yngre var de gratis. De ingick som en service till kunderna. Och de betalade sig väl med reklamen. Se där, Olssons handlar på Konsum. jaha ja, Men någon gång under 80-90-talet skärptes det upp. 50 öre skulle kassen kosta. I alla livsmedelsbutiker samtidigt. Jag minns inte varför. Förmodligen någon slags socialdemokratisk bära hem varor-skatt. Det intressanta är dock att tjugo tjugofem år senare sitter en helt ny generation nyduschade 20-åringar och skäms över att ta betalt för kassen. Själv har jag sedan många år satt i system att ”glömma” kassen. Och inte en gång man handlat en eller två kassar mat utan att lägga plastpåsar på bandet har det hänt att expediten påmint mig. När man sedan handlat färdigt kan man med påklistrad skamsen min tränga sig tilbaka i matkön och liksom i förbigående fråga kassörskan ”vad ska du ha för en kasse? Jag glömde ju.” Åh, säger hon och rodnar, du kan ta en du.

Ack unge man hur du förgyller min dag ..vore jag 30 år yngre rövade jag bort dig..kram och tack för alla storslagna smilband du ger mig..Lilje¤

Det får du förstås, men det var ju du som tyckte att det var meningslöst att ägna tid åt sådant här oväsentligt, istället för att skänka pengar till Afrika, eller hur? Vad det ena har med det andra att göra förstår jag inte. Den typen av resonemang är så meningslösa att jag blir förvånad över att jag ens orkar reagera. Dessutom, att skriva dessa meningslösa krönikor är en del av Bengt Ohlssons levebröd, så hur ska han kunna skicka ner hundralappen om han inte först knegar ihop den? Det kan du fundera lite på.

Hejsan Josefin, jag bestämmer själv vad jag skriver på den här bloggen.

Right, har man aldrig jobbat i butik i sitt liv är det lätt att raljera över stressade expediter som gör saker per automatik. Efter flera år bakom olika kassor kan jag tala om att kunder är fullständigt ANALA när det komer till påsarna. Påsarna ska se ut si och de ska vara formade så, de ska vara dubbla och på tvären och gud förbanne dig om du stoppar i en FÖR LITEN vara i en FÖR STOR påse. Att butiksbiträden ser till att Benke får sin påse som han ska är bara ren självbevarelsedrift. Så skoja gärna om butiksbiträden, men bare in mind att vi dag ut och dag in brottas med fullblodade psykfall till kunder.

Anna-Karin, vilken fullkomligt genomdum kommentar, att du ens orkar ta dig tid att skriva den. Istället för att knappra in en kommentar (eller ens läsa bloggar!) kan du ju skänka pengar till svältande barn i Afrika, eller hur? Nu slösade du ju tid på detta istället för att ägna dig åt välgörenhet. Vad har det ena med det andra att göra? Vi som läser Bengt Ohlsson uppskattar hans förmåga att skriva en underhållande och ofta klok krönika som något helt oväsentligt. Jag föreställer mig att han sitter vid köksbordet och bara: ”vad ska jag skriva om nu då?” Och så plockar han lite på köksbordet bland bråtet. ”En ljusstake? Nä. Några reklampapper? Nä. Här ligger en plastpåse, en sån där jobbig prasslig sort. Där har vi det! Fint. Nu kör vi.” Och sen knapprar han några minuter macen och det blir roligt och igenkänning och ibland fullständigt genialt, och sen har han säkert ändå tid över till att skänka pengar till UNICEF.

  1 2
Senare inlägg Tidigare inlägg