För två år sedan drog jag ut en hörntand. Den satt så hårt att tandläkaren fick borra rakt in i tanden för att sedan knäcka itu den med en tång. Blodet sprutade och borrens vinande ackompanjerades av Markoolios ”Ingen sommar utan reggae” som dånade ur tandläkarens radio. Jag trodde inte att musiklyssnande kunde bli mer plågsamt än så – tills jag häromveckan däckade i svininfluensan och såg tv-programmet ”Idol”. Helst hade jag förstås tittat på något annat men lägenheten där jag isolerat mig för att inte smitta min familj hade bara tre tv-kanaler. Snorig, kallsvettig och med torra, spruckna läppar sjönk jag ner i en soffa och hoppades få en stunds underhållning. ”Idol” har ju trots allt tänt stjärnor som Amanda Jenssen och Darin. ”Man får ta det för vad det är”, sa jag till mig själv – precis som mina vänner brukar säga när de vill få mig att titta på Melodifestivalen.

Och jag tar ”Idol” för vad det är: lidande. Jag har lyssnat på massor av goth- och metalband som vill förmedla dödsångest men inga av dem har gjort det på riktigt – inte som ”Idol”-deltagarna med sina glasartade blickar, likstela poser och själlösa röster. Att se dem uppträda var som att stirra på en tapet på en cancerklinik. Febern försämrade inte mitt omdöme utan skärpte mina sinnen. Febern brände bort de aningslösa  illusioner jag tidigare haft om att ”Idol” och andra musiktävlingar i tv har något som helst värde.

När jag trodde att programmet omöjligen kunde bli värre klev en blondlockig konfirmand upp på scen och ylade sig igenom nollnolltalets gräsligaste låt: Sandi Thoms ”I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)”. ”Den känns härlig”, sa hon om låtvalet. ”Du är jättebra”, sa juryn efteråt. ”Idol”-Tove, som hon hette, fick inte ens en tillrättavisning om att punkare inte har blommor i sitt hår (såvida de inte vill ha stryk av andra punkare).

Influensan gjorde att jag blev kvar i soffan. Ett dygn senare såg jag ett annat program som jag tidigare undvikit: ”Körslaget”, en tv-tävling där klämkäcka körer våldtar rockhistorien. Först våldtog Caroline af Ugglas kör Ebba Gröns ”800°”. Sedan våldtog Larz Kristerz-sångaren Stefan Nykvists kör Metallicas ”Enter Sandman”. Deltagarna spexade, grimaserade, gjorde djävulstecken och spelade luftgitarr framför kameran. Jag satt förstummad framför teven och tänkte: ”Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är…”

Nu tycker ni kanske att jag är en elitist som bara gillar konstiga saker. Men ingenting som jag sett på undergroundklubbar under de senaste tjugo åren är en bråkdel så konstigt som ”Idol” eller ”Körslaget”. Jag kan uppskatta de flesta sorters musik från opera och bebop till j-rock och dubstep. Däremot kan jag inte begripa att hundratusentals människor lyssnar på ”Idol”-Toves ”I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)” eller Larz Kristerz-Stefans ”Enter Sandman” utan att få lust att dricka cyanid. Den folkliga tv-underhållning som tillåts dominera nöjesjournalistiken i Sverige är inte god och glad utan sinnessjuk och pervers. För att citera Thåström: Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.