Jag bor på ett Holiday Inn utanför Orlando. Jag noterar hur jag redan andra dagen har inrättat Vanor, och gör samma saker som jag gjorde igår.

Jag vaknar jetlaggad vid halv sex och ligger och kollar på morgon-TV och sen går jag upp och klär på mig. Utanför dörren ligger ett färskt exemplar av USA Today och med den under armen går jag till frukostmatsalen. Sen äter jag en skål havregrynsgröt med smak av lönnsirap och tvåprocentig mjölk och sen äter jag en banan och sen brer jag en Elvismacka, rostat bröd med jordnötssmör och jordgubbsylt och sen mäter jag blodtrycket?… närå, men jag borde väl. Sen går jag till rummet och vilar en stund och kollar på nyheterna, sen snör jag på mig gymnastikskorna och går ut och springer i en halvtimme och sen börjar jag jobba.

En av dessa morgnar läser jag en artikel om Mexico Citys borgmästare Marcelo Ebrard.

Han beskrivs som utbildad i Paris och ”liberal” – vilket i USA som bekant inte behöver betyda att man är partipolare med Nyamko Sabuni – och han är i full färd med att lära invånarna i nittonmiljonersstaden (världens näst största) att inte spotta ut tuggummi på gatan eller vissla efter tjejer.

Han har förbjudit rökning på kaféer och re­stauranger, jagat bort gatuförsäljare och förbjudit plastpåsar som inte är biologiskt nedbrytbara. Han har förbjudit mobilsamtal under bilkörning och stängt av gator för biltrafik så att joggare och flanörer ska kunna röra sig fritt.

Marcelo Ebrard har utfärdat ”tio budord för hur man uppför sig i storstaden” och det låter som om han borde bli utbuad och avhånad snabbare än man hinner säga ”sombrero”, men faktum är att han ligger så pass bra till i opinions­undersökningarna att han börjar bli att räkna med inför presidentvalet 2012. Storfräsare som Brasiliens Lula da Silva och Frankrikes Sarkozy kommer och hälsar på och nickar gillande.

Naturligtvis finns det också meningsmotståndare som hävdar att han – gissa hundra gånger – inte gör något åt de VERKLIGA problemen.

De VERKLIGA problemen är de vanliga i dylika sammanhang.

Jjjjobben.

Eller som det heter på nysvenska: jjjjobbpolitiken.

Att jaga tuggummi på trottoaren eller kringblåsande plastpåsar är bara ”skyltfönsterpolitik”, fnyser Carlos Alberto Flores i fullmäktige.

Det finns alltid folk som tycker att man inte angriper de VERKLIGA problemen. När de blir ombedda att beskriva de verkliga problemen brukar de med förkärlek svepa in sig i ord som är abstrakta och blågrå som ett dieselmoln. ”Utanförskapet”, till exempel. Tuggummi på trottoaren är så generande… konkret.

Jag sitter i frukostmatsalen och smaskar på min Elvismacka och tänker att ju äldre jag blir, desto mindre tvärsäker blir jag på vilka de VERKLIGA problemen är. Jag kan inte annat än beundra människor som Marcelo Ebrard, som är plumpa nog att stå där medan alla högtflygande floskler yr runt öronen, och sen peka på en punkt på trottoaren med ett upprört pekfinger. Och där ligger alltså ett tuggummi.

– Plocka upp det där, väser han, som Clint Eastwood.

Ju äldre jag blir, desto mindre förvånad skulle jag bli om just tuggummispottandet visar sig vara nyckeln till precis allting. Och när folk börjar skärpa sig och spotta ut tuggummit i papperskorgen i stället, då börjar den stora tröga skutan att vända.

Folk hade rätt roligt åt nolltoleransen i New York också. Att man skulle börja jaga klottrare. Men sen gick tio år, och antalet anmälda mord och dråp gick ner med 70 procent.

I England ledde en Facebook-kampanj till att Rage Against The Machines sjutton år gamla ”Killing in the name” toppade singellistan på julafton – i stället för den sedvanliga hitten från tv-programmet ”The X factor”. Kanske borde amerikanerna ha engagerat sig på samma sätt för att stoppa Kesha, den störiga bruden från Tennessee vars debutsingel ”Tik tok” just nu ligger etta. På Myspace beskriver Kesha sitt sound som att ”Gud får orgasm”. Om vår himmelske skapare blir kåt av så vämjelig radiopop är det inte konstigt att han tillåter krig, svält och ”Göta kanal 3”. Kesha är en hjärndöd kopia av den kaxigt brudiga electrorap som uppfanns av mindre kända, och mer begåvade, artister som Avenue D, Peaches och Uffie.

Men om man bortser från den klichétyngda autotunepopen – som bland annat Max Martin ligger bakom – är Kesha intressant som hedonist. Ingen kvinnlig mainstreamartist har tidigare sjungit så mycket om att kröka. Videon till ”Tik tok” inleds med att hon vaknar i ett badkar. Hon är bakfull och fräschar upp sig genom att borsta tänderna med Jack Daniel’s. Sedan skuttar hon iväg för att ragga, festa och få pedikyr. Hon röjer järnet på en klubb och i slutet av videon däckar hon i ett annat badkar.

Kesha har kallats en degenererad Hannah Montana. Hennes image tycks vara en reaktion mot den sortens präktiga, Disneyproducerade idoler. Attityden påminner om tidiga Beastie Boys och deras hit ”Fight for your right to party”. Kesha slåss också för att festa. Hon odlar bilden av sig själv som rumlare, en blandning av ”Sex and the city”-hjältinnan Carrie Bradshaw (som hon liknar på pricken) och Keith Richards (som hon utsett till stilförebild). På bilderna som marknadsför debutalbumet ”Animal” öppnar hon ölkapsyler med munnen. Hon berättar gärna att hon föddes på ett party, att hon kissade i ett handfat på Q Awards i London och att hon under ett besök i Los Angeles spydde i Paris Hiltons garderob.

Kesha är en produkt av ett nollnolltal då kvinnliga artister varit bättre på att leva rövare än sina manliga kollegor. Att tjejer sjunger om att festa är förstås ingenting nytt. Men när Madonna frågade ”Where’s the party?”, eller Pink uppmanade oss att ”Get the party started”, handlade låtarna fortfarande om att längta efter en fest, ungefär som Askungen drömmer om sin bal. Keshas ”Tik tok” handlar om att ta en återställare och fortsätta festa. Videon för tankarna till Lady Gagas ”Just dance” som visar hur den blonda divan anländer till ett motell där ett gäng ungdomar har däckat. Gagas medhjälpare sätter på en bandspelare och så drar festen i gång på nytt.

Amerikanska kritiker har, med viss rätt, konstaterat att Kesha är en tveksam förebild för sina unga fans. Men hennes snudd på dionysiska party­energi är inte, som antytts, ett resultat av att hon umgåtts med svarta hip­hopare. Snarare har hiphopkulturen på senare år inspirerats av vita collegeungdomar som dricker sig redlösa. I rapparen Gucci Manes video ”Wasted”, där alla däckar precis som i ”Tik tok” och ”Just dance”, förklarar gästartisten Plies: ”I don’t wear tight jeans like the white boys, but I do get wasted like the white boys.” Efter Keshas succé borde han nog byta ut ”boys” mot ”girls” i den raden.

Linda möter upp mig på en restaurang efter att ha tillbringat de senaste två timmarna hos frisören. Hon har en mörk slinga i luggen och ett lätt stressat tonfall. Är hennes hår randigt? Är hon tillbaka på 90-talet? Är hon, tio år senare, inte ett dugg visare än när hon jobbade som servitris i Linköping och färgade underhåret mörkbrunt och var tuffast i stan, tuffast bland alla blonda tjejer som hade alldeles vanligt råttfärgat hår under.

Nej, lugnar jag henne. Hon är jättefin, inte tvåfärgad. Ät nu upp ditt med kinesiska örter färgade matvete, säger jag åt henne.

Linda konstaterar att det inte finns något värre för självförtroendet än att tillbringa två timmar hos frisören.

Ljuset. Det våta håret som kammas bakåt. Spegeln som man tvingas titta in i de två timmar det tar för frisören att kamma det våta håret bakåt, klippa det aningen för kort och sen färga det randigt.

– Det ger en tid att tänka på de verkligt viktiga frågorna, säger Linda. Som – varför finns jag över huvud taget? Kommer jag någonsin att älska igen? Skulle det göra någon skillnad om någon hällde frätande syra i mitt ansikte? Såna saker.

Som alltid när jag träffar Linda så kommer jag på mig själv med att önska att Linda ständigt hade ett osynligt teveteam som följde henne, eftersom hon alltid säger de mest fantastiska saker när bara jag hör.

Vi har känt varandra i tio år nu, jag och Linda. Vi träffades på intagningshelgen till Kalix folkhögskola och sen dess har vi liksom hört ihop. Gått i samma klass, delat lägenhet, dubbeldejtat och stöttat varandra genom hårfärgningskatastrofer. Linda har vabbat när jag varit sjuk, hon var på plats dagen efter att pappa hade dött, hon tar hand om min katt och mina blommor och bryr sig i all oändlighet, men lojalitet är inte allt märker jag där jag sitter.

För att klara av ett helt sekel i varandras absoluta närhet måste det till något mer. Som ett nyktert förhållningssätt till de verkligt viktiga frågorna och ett hyfsat slitstarkt hår.