Än är undrens tid inte förbi. Än kan man hitta Carl Malmsten-soffor på Blocket för fyra tusen spänn och i exakt rätt färg och storlek, än kan folk som säljer sina Carl Malmsten-soffor svara i telefon när man ringer och än kan de meddela att jo, den finns kvar men det kommer några och kollar nu klockan fem.

Klockan är tjugo i fyra och jag står på T-centralen med mamma.

Folk som säljer saker på Blocket med något slags finess vet att det är först till kvarn som gäller. Så om konkurrentspekulanterna kommer klockan fem måste jag vara där senast halv fem, jag siktar in mig på halv fem, så är jag där tio i för det är så det oftast blir när jag ska någonstans. Det blir en kamp mot klockan.

Mamma är kissnödig men det har jag inte tid att ta någon hänsyn till. In med henne i tunnelbanevagnen, ut med henne och uppför rulltrapporna, springa i Danderydsk novemberdimma med mamma i handen, hoppa in i skjutsen som jag har fixat genom att spela ut alla kort jag känner till (jag bjuder på middag, jag hjälper dig att måla om taket i köket, vi kan ligga med varandra! Länge!) och sen skynda skynda förbi bank­omaten.

Varenda nagel är nedbiten när vi anländer till villan. Jag är sjöblöt av svett. Mamma krampar i baksätet.

Soffan är skitfin så klart, jag har näst intill oklanderlig smak. Och tre starka karlar hivar upp den skitfina soffan på biltaket, den lindas in i gamla lakan och surras fast med grova remmar runt benen och sen drar vi hem. Min andning lugnar ner sig en aning. Sen bär jag och en av de starka karlarna upp den till min lägenhet, tre trappor, jag bär och kånkar på ren övertygelse. River inredningen på väg in i vardagsrummet. Herregud. Tillfredsställelsen när den står i mitt vardagsrum. Mina tunga andetag, mamma som stönar lättad från toan och den stora, tunga, skitfina, tidlösa soffan mitt på golvet i vardagsrummet.

Ibland undrar jag om jag har missat något viktigt i livet. Fast det tror jag inte.