Det fanns en liten italiensk restaurang i Göteborg i början av seklet, en helt okej italiensk krog med fantastisk marulkspasta och humana priser. Det var en bra kvarterskrog.

Men jag kan aldrig förlåta dem för den där servitrisen som jobbade där i början av seklet, hon som himlade med ögonen åt mamma en gång när vi var där och åt, som nonchalerade mamma och svarade spydigt på mammas frågor för att hon kände att mamma inte var någon van restaurangbesökare. Mamma märkte det inte. Mamma drack vin och åt risotto som hon tyckte var så god, mamma hade nog en ganska trevlig kväll. Men jag såg hur servitrisen himlade med ögonen bakom mammas rygg. Jag hade kunnat döda henne.

Och sen dess har jag alltid kniven redo när jag och mamma går på restaurang. Man vet aldrig. På de trevligaste kvarterskrogarna lurar de mest nedlåtande servitriserna.

Så hämtar jag mamma vid tåget en torsdag. Hon har sin nya mössa på sig och sin resväska som går på hjul. Mamma är hungrig och sneglar lystet mot den asisatiska buffén på Vasagatan, men jag tar henne under armen drar med henne och väskan till en annan restaurang, en mycket dyrare och bättre. Jag är som en gammal familje­far på söndagsafton, spenderarbyxorna på, jag tvinnar mustaschen och deklarerar att endast det bästa är gott nog! Jag älskar mig själv när jag är sån. Det gör mamma också.

Vi slår oss ner vid ett bord och mamma konstaterar att matsalen enbart huserar män i mörka kostymer, sen får vi in menyn och mamma kan inte öppna den för den ligger i en låda, man får liksom skaka ut pappren ur lådan och jag får visa hur hon gör och när hon läser menyn säger hon ”Åh, herregud” ganska högt.

Vi bestämmer oss för löjrom till förrätt. Ska vi verkligen?… undrar mamma och jag nickar myndigt och spänner mina patriarkhängslen. Självklart, säger jag.

Plötsligt uppenbarar sig en man med två glas champagne. Vill damerna ha ett glas till maten? Huset bjuder.
Åh herregud, säger mamma.

Vi äter och dricker och det är så trevligt, vår sommelier är så trevlig och så har han bott i Sunne så vi kan berätta allt om pappas hembränning, han förstår. Han förstår att procenten är viktig.

Mannen från Sunne presenterar brödkorgen som om det vore en gammal släkting. Här har vi hembakt havreknäcke och här har vi örtbiscotti och vört. Allt paketerat i en lika komplicerad låda. Mamma grabbar tag i ett knäckebröd.

Jag tänker ofta på Åsa Linderborgs pappa och på hur hon beskriver hans obduktion. Hur hon finner något slags tröst i att någon omsorgsfullt plockade ur hennes pappas organ, vägde och mätte dem, antecknade och sydde ihop, hur någon ägnade hennes pappa sin fulla uppmärksamhet. Såg honom och behandlade honom med respekt.

Det kanske inte alls är samma sak, det ena är en lunch och det andra är en obduktion, men att se mamma med champagneglaset i handen och munnen full av finknäcke brett med handkärnat smör från Öland fyller mig med en liknande känsla. Det hänger ett dyrbart havregryn från hennes läpp men hon märker det inte.
Hanna Hellquist