Men hur är det möjligt? undrar Lindas mamma när hon lutar sig över sin dotters dator och betraktar det pixlade skådespel som upptar den största delen av dotterns tid, hur är det möjligt att ha en så stor farm när du har heltidsjobb som journalist?

– Jag gör det på morgonen och på kvällen mamma, svarar Linda. Det vill säga – all min fritid.

– Aha, du är månskensbonde, säger hennes mamma, lättad över att ha lyckats översätta dotterns moderna hobby till sitt eget språk.

Linda har blivit som karlarna ute på landet, de som jobbade skift på Gruvön och harvade på nätterna när de hade tid. Månskensbonde. Första gången jag hörde det ordet tyckte jag att det lät som skrômt, det lät mystiskt, som ett rå eller en vätte eller nåt. Sen kom jag på att de harvade i månskenet. Ser ni det? Det är som skrômt.

Linda farmvillar på fritiden. Jag också. Fredrik Federley också och många fler med oss. Farmville är, för den som inte vet, som en tamagotchiversion av bondespelet som man spelar på det däringa intranätet, som Lindas mamma kallar det. Man sår och skördar, man mjölkar sina virtuella getter och plockar sina virtuella äpplen. På Farmville kan man mötas över partigränserna, det finns inga gränser i Farmville, man kan bli granne med vem som helst, det viktigaste är att man kommer upp i rätt antal grannar så att man får poäng. När man får poäng så går man upp i level och då kanske man kan expanda sin farm och då har man inte bara en skitstor farm som ens mamma gör stora ögon över, man har dessutom en helt ny vokabulär som man egentligen bara kan använda med andra farmvillare, och det är helt okej för efter ett tag har man inte så mycket att säga till andra människor ändå.

Nu har det gått så långt att när Linda och jag träffas så sitter vi med var sin dator i knäet och farmvillar. Jag har inga som helst problem med det. Inte Linda heller. Jag tror att Farmville kommer att rädda många vänskaper. Precis som månskensbonderiet har räddat en hel del äktenskap.