Benkes krönika: ”Saker bara bluddrar förbi”

Det kommer ut så mycket hela tiden. Så mycket musik, ord, färger, former, föreställningar.

– Alla dessa människor och deras evinnerliga uttrycksbehov, brukar jag stöna ihop med en kompis vid kafébordet. Sen konstaterar vi att det gäller oss också, och sen är det avklarat, sen kan man stöna vidare.

Det är lätt hänt att saker bara bluddrar förbi. Som bloss i natten. De gör sitt varv i morgonsofforna, travar sin vända i bekräftelsemanegen, pratar eftertänksamt i en lokalradio någonstans, och sen blir det liggande som en fimp på perrongen. Uttjänt, färdigrökt och trampad platt under rastlösa fötter. Trängseln är hård, konkurrensen knivskarp, nästa människa står redan med sitt uttrycksbehov hopklämt under armen och väntar på att få komma fram.

Tiden i morgonsoffan blir allt kortare. Värmen från de förra skinkorna är fortfarande kvar i dynan när man sätter sig och får myggan på kavajslaget.

En bekant fyllde femtio i höstas. Det skulle inhandlas present. Plötsligt kände jag, nej, inte en vända till på det satans Designtorget. Inget djävla gourmetsalt, ingen piffig vattenkanna, ingen högdragen champagne. Killen fyller femtio, han har klättrat upp till en hyfsad utsiktspost på karriärstegen, han bor i en våning vid Norra Bantorget, och nu bestämmer jag att det har duttats nog med hus och hem, och vi behöver inte en salongsfylla till när man ska Unna Sig och krypa ner mellan sidenlakan.

Åt helvete med det.

Jag vill köpa en BOK. En riktigt bra bok. En bok som fick andlösa blommor att slå ut i bröstet. En bok som man aldrig ville skulle ta slut. När hände det senast?

Jag visste precis vilken det var. Niklas Rådströms ”En handfull regn”.

Men det hade gått två år. Boken stod inte längre någonstans att finna. Ja, eller den fanns ju i pocket. Men den får vara hur bra som helst. Man ger inte bort en pocket i femtioårspresent.

Så vad gör man? Om en timme ska vi i väg. Börjar man jaga runt på antikvariat?

Jag tycker att det här är dystert. Jag ville bara säga det.

Men vad jag egentligen ville var att böja mig ner och lyfta upp en annan fimp från perrongen.

För två år sen kom en skiva som hette ”Den lyckliges väg” med Bo Sundström och Frida Öhrn. En etablerad sångare och en förhållandevis ­oetablerad sångerska som slår sig ihop och sjunger tonsatta Pär Lagerkvist-dikter.

Det är så bra att det är dumt.

Så vackert att det värker.

Jag klarar nätt och jämnt av att lyssna på den. När en låt fladdrar förbi i högtalarna där hemma blir jag orolig för att någon ska komma in i rummet. Det här är musik som redan i sitt tilltal känns djupt personlig, för att inte säga privat, som om den kliver över dina hemligaste trösklar och gör sig hemmastadd.

Bara titlarna. ”Det är vackrast när det skymmer.” ”Det blir vackert där du går.” ”Jag har gått inunder stjärnorna.”
Ja, du fattar. Det är liksom inte Kent.

En skiva av hundra. En skiva av tusen. Redan virvlar den omkring i kölvattnet långt där bakom. Den hade sitt ögonblick i morgonsofforna.

Men jag vill rikta mig till alla killar där ute. Alla som har en tjej som betyder någonting och som går omkring med en smågnagande känsla av att man inte är så bra på att säga det till henne.

Nu vet du vad du ska köpa till henne i julklapp. ”Den lyckliges väg”. Strunta i alla skrytiga boxar. ”Den lyckliges väg”. Hon kommer att tindra ända fram till påsk.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Är det så farligt att hamna i kölvattnet? Det kölvatten du skriver om är mediernas kölvatten och där hamnar ju det mesta förr eller senare. Det är få förunnat att få en tid i rampljuset. Ännu färre får sitt verk gjutet i brons och uppställt på granitpiedestal. Trösta dig med att det finns människor bortom mediernas flackande blick som kanske läser din bok och bär den nära sitt hjärta för resten av livet.

Ja fan, alla struttar vi ju runt i bekräftelsemanegen… Vilket underbart ord förresten. Bekräftelsemanege. Att du kan träffa så mitt i prick HELA TIDEN. AVIS! Further, i virrvarret av allt är det skönt att ha en personlig smakkatalysator här i livet. Smicker, smicker…men jag har upptäckt att den musik, de böcker du råkar nämna i dina betraktelser i stort sett alltid tilltalar mig…och jag gillar ju både Sundström och Öhrn sen tidigare, så vadan mer lämpligt att floppa in och beställa ”Den lyckliges väg”. GOD JUL! A.