Hannas kåseri ”Varför blicka framåt”

Skrivet av Hanna Hellquist 08:49, 16 december 2009 i kategori Krönikor

Min farmor berättade alltid de mest fantastiska historier från när hon var liten. Berätta farmor! krävde jag, oftast när jag skulle sova över hemma hos henne, och hon gick tillbaka ända till 20-talet då hennes emigrerade släktingar skickade porslinsdockor till henne och hennes systrar i Amerikakoffertar, dyrbara dockor i välskräddade sidenklänningar som någon av bröderna råkade krossa under någon lek och farmor lät fortfarande ledsen på rösten när hon berättade det.

Hon berättade om de små gröna päronen som hon föråt sig på hemma hos sin moster så att hon fick så ont i magen. Hon berättade om sina skor som var lagade med nubb och hon skämdes för att hon hade trasiga skor men farmors pappa sa att det bara var fint, det var som silver i skorna sa han och så kallade han farmor för sin lilla Silver-Britt.

Och farmor berättade om hur hennes mamma brukade tvätta kläderna i Klarälven och om farmors allra finaste klänning och det matchande sidenbandet som hon hade i håret. Det kändes som att jag visste allt om farmors barndom. Jag satte ihop alla episoder i kronologisk ordning. Jag pekade på logiska luckor och fyllde ut hålrummen.

Farmor tröttnade aldrig på att berätta. Hon kunde hålla på hur länge som helst, hon berättade till långt in på nätterna. Jag behövde aldrig knuffa till farmor och be henne fortsätta, jag kunde lugnt somna till hennes röst.

Men man kan inte berätta allt. Man kan inte minnas allt. Jag minns inte allt som farmor berättade.

Det är problematiskt då jag tillbringar det mesta av mitt liv i dåtid. Jag tänker nästan varje dag på min pappa och hans barndom, jag tänker på mamma och den lilla gården i Dalarna, jag undrar vad som hände mellan farmors päron och farfar.

Farmor är död nu och pappa och farfar och mormor och morfar och morbror. De flesta tycker att man ska blicka framåt och det kan jag ju hålla med om, men så kollar jag på direktsändningarna från klimatmötet i Köpenhamn och så undrar jag varför.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Du skriver rakt in i min själ. Du är en fantastisk skribent tack vare att du är en fantastisk tänkare! Love it!

dåtiden är en kätting och samtidigt den jag flyger drake med och jag lever hela mitt liv i det förflutna. det är det enda som är verkligt, det som hänt, det som gjorde mig till den jag blev. aldrig att jag släpper taget.

Åh vad du är fantastiskt bra, kvinna! Tack för att du skriver.

Men Hanna, skriv! Skriv ner allt du minns av din farmors historier och gör det när du känner att du vill ta en tripp längs minnenas allé. Inte bara att du säkert kommer komma ihåg mer än du trodde du mindes, utan du kommer ju även ha en nattningsbok för dig själv och eventuella barn ;)

En mycket vacker betraktelse , detta Hellquistinlägg :)

Janne, naivt av dig att säga sådär. ”Utan tvivel är man inte klok.” sa en klok man en gång i tiden – Tage Danielsson. Det hade han fullständigt rätt i. Dessutom lär vårt förflutna oss hur vi ska göra i framtiden. Varför gör vi inte det? Svara på den, du. Hanna, jag tyckte också om att lyssna på vad farfar hade att berätta. Morfar också.

@DSC-Primal: Då skulle mitt tips till dig (och de många andra) vara att läsa något ni gillar istället, vad nu det kan vara. Som du ser av kommentarerna här så är det många som gillar och berörs av Hannas texter, kan du inte bara tycka att det är bra att det finns något för alla, även om du nu själv inte uppskattar dem?

Mycket bra skrivet. Jag brukar gå i samma slags tankar för jämnan så det var behagligt att få det så välformulerat serverat. En av killarna i ”Farväl Falkenberg” säger någonting liknande, i stil med ”De säger att man ska se framåt. Det gör inte jag. Jag ser bakåt.” Kanske är det behovet av att se ett perspektiv och ett sammanhang som gör det fascinerande att leva i det förflutna; det är ju betydligt svårare i den oöverblickbara sam-/framtiden. Eller så är det något annat, jag vet inte. Tack hur som helst för en fin krönika. Mvh/Nicke

Fint skrivet. Allt verkar ha varit så äkta förr.. tror det är äkta nu med, kanske svårare att identifiera. Men mycket av det där du minns handlar ju om kärlek. och det är aldrig för sent för ny kärlek.

Fint skrivet. Själv gjorde vi på min fars initiativ en intervju med farmor under sent 90-tal. Hon berättade om hela sitt liv, sin pappa som dog när hon bar var liten, brodern som föll offer för pandemin i början av seklet och den andre brodern som flyttade till amerika. Vi spelade upp bandet efter hennes begravning nyligen. Väldig tur att vi har kvar en del av minnena på det här sättet. Idag lyssnar jag på radions p1 om krisande förhandlingar i Köpenhamn och kan bara hålla med dig. Med ett stundande klimathaveri så kommer vi nog få långt mer att vara nostalgiska över, även finanskrisen.

  1 2
Senare inlägg Tidigare inlägg