Min farmor berättade alltid de mest fantastiska historier från när hon var liten. Berätta farmor! krävde jag, oftast när jag skulle sova över hemma hos henne, och hon gick tillbaka ända till 20-talet då hennes emigrerade släktingar skickade porslinsdockor till henne och hennes systrar i Amerikakoffertar, dyrbara dockor i välskräddade sidenklänningar som någon av bröderna råkade krossa under någon lek och farmor lät fortfarande ledsen på rösten när hon berättade det.

Hon berättade om de små gröna päronen som hon föråt sig på hemma hos sin moster så att hon fick så ont i magen. Hon berättade om sina skor som var lagade med nubb och hon skämdes för att hon hade trasiga skor men farmors pappa sa att det bara var fint, det var som silver i skorna sa han och så kallade han farmor för sin lilla Silver-Britt.

Och farmor berättade om hur hennes mamma brukade tvätta kläderna i Klarälven och om farmors allra finaste klänning och det matchande sidenbandet som hon hade i håret. Det kändes som att jag visste allt om farmors barndom. Jag satte ihop alla episoder i kronologisk ordning. Jag pekade på logiska luckor och fyllde ut hålrummen.

Farmor tröttnade aldrig på att berätta. Hon kunde hålla på hur länge som helst, hon berättade till långt in på nätterna. Jag behövde aldrig knuffa till farmor och be henne fortsätta, jag kunde lugnt somna till hennes röst.

Men man kan inte berätta allt. Man kan inte minnas allt. Jag minns inte allt som farmor berättade.

Det är problematiskt då jag tillbringar det mesta av mitt liv i dåtid. Jag tänker nästan varje dag på min pappa och hans barndom, jag tänker på mamma och den lilla gården i Dalarna, jag undrar vad som hände mellan farmors päron och farfar.

Farmor är död nu och pappa och farfar och mormor och morfar och morbror. De flesta tycker att man ska blicka framåt och det kan jag ju hålla med om, men så kollar jag på direktsändningarna från klimatmötet i Köpenhamn och så undrar jag varför.