Linda möter upp mig på en restaurang efter att ha tillbringat de senaste två timmarna hos frisören. Hon har en mörk slinga i luggen och ett lätt stressat tonfall. Är hennes hår randigt? Är hon tillbaka på 90-talet? Är hon, tio år senare, inte ett dugg visare än när hon jobbade som servitris i Linköping och färgade underhåret mörkbrunt och var tuffast i stan, tuffast bland alla blonda tjejer som hade alldeles vanligt råttfärgat hår under.

Nej, lugnar jag henne. Hon är jättefin, inte tvåfärgad. Ät nu upp ditt med kinesiska örter färgade matvete, säger jag åt henne.

Linda konstaterar att det inte finns något värre för självförtroendet än att tillbringa två timmar hos frisören.

Ljuset. Det våta håret som kammas bakåt. Spegeln som man tvingas titta in i de två timmar det tar för frisören att kamma det våta håret bakåt, klippa det aningen för kort och sen färga det randigt.

– Det ger en tid att tänka på de verkligt viktiga frågorna, säger Linda. Som – varför finns jag över huvud taget? Kommer jag någonsin att älska igen? Skulle det göra någon skillnad om någon hällde frätande syra i mitt ansikte? Såna saker.

Som alltid när jag träffar Linda så kommer jag på mig själv med att önska att Linda ständigt hade ett osynligt teveteam som följde henne, eftersom hon alltid säger de mest fantastiska saker när bara jag hör.

Vi har känt varandra i tio år nu, jag och Linda. Vi träffades på intagningshelgen till Kalix folkhögskola och sen dess har vi liksom hört ihop. Gått i samma klass, delat lägenhet, dubbeldejtat och stöttat varandra genom hårfärgningskatastrofer. Linda har vabbat när jag varit sjuk, hon var på plats dagen efter att pappa hade dött, hon tar hand om min katt och mina blommor och bryr sig i all oändlighet, men lojalitet är inte allt märker jag där jag sitter.

För att klara av ett helt sekel i varandras absoluta närhet måste det till något mer. Som ett nyktert förhållningssätt till de verkligt viktiga frågorna och ett hyfsat slitstarkt hår.