Jag bor på ett Holiday Inn utanför Orlando. Jag noterar hur jag redan andra dagen har inrättat Vanor, och gör samma saker som jag gjorde igår.

Jag vaknar jetlaggad vid halv sex och ligger och kollar på morgon-TV och sen går jag upp och klär på mig. Utanför dörren ligger ett färskt exemplar av USA Today och med den under armen går jag till frukostmatsalen. Sen äter jag en skål havregrynsgröt med smak av lönnsirap och tvåprocentig mjölk och sen äter jag en banan och sen brer jag en Elvismacka, rostat bröd med jordnötssmör och jordgubbsylt och sen mäter jag blodtrycket?… närå, men jag borde väl. Sen går jag till rummet och vilar en stund och kollar på nyheterna, sen snör jag på mig gymnastikskorna och går ut och springer i en halvtimme och sen börjar jag jobba.

En av dessa morgnar läser jag en artikel om Mexico Citys borgmästare Marcelo Ebrard.

Han beskrivs som utbildad i Paris och ”liberal” – vilket i USA som bekant inte behöver betyda att man är partipolare med Nyamko Sabuni – och han är i full färd med att lära invånarna i nittonmiljonersstaden (världens näst största) att inte spotta ut tuggummi på gatan eller vissla efter tjejer.

Han har förbjudit rökning på kaféer och re­stauranger, jagat bort gatuförsäljare och förbjudit plastpåsar som inte är biologiskt nedbrytbara. Han har förbjudit mobilsamtal under bilkörning och stängt av gator för biltrafik så att joggare och flanörer ska kunna röra sig fritt.

Marcelo Ebrard har utfärdat ”tio budord för hur man uppför sig i storstaden” och det låter som om han borde bli utbuad och avhånad snabbare än man hinner säga ”sombrero”, men faktum är att han ligger så pass bra till i opinions­undersökningarna att han börjar bli att räkna med inför presidentvalet 2012. Storfräsare som Brasiliens Lula da Silva och Frankrikes Sarkozy kommer och hälsar på och nickar gillande.

Naturligtvis finns det också meningsmotståndare som hävdar att han – gissa hundra gånger – inte gör något åt de VERKLIGA problemen.

De VERKLIGA problemen är de vanliga i dylika sammanhang.

Jjjjobben.

Eller som det heter på nysvenska: jjjjobbpolitiken.

Att jaga tuggummi på trottoaren eller kringblåsande plastpåsar är bara ”skyltfönsterpolitik”, fnyser Carlos Alberto Flores i fullmäktige.

Det finns alltid folk som tycker att man inte angriper de VERKLIGA problemen. När de blir ombedda att beskriva de verkliga problemen brukar de med förkärlek svepa in sig i ord som är abstrakta och blågrå som ett dieselmoln. ”Utanförskapet”, till exempel. Tuggummi på trottoaren är så generande… konkret.

Jag sitter i frukostmatsalen och smaskar på min Elvismacka och tänker att ju äldre jag blir, desto mindre tvärsäker blir jag på vilka de VERKLIGA problemen är. Jag kan inte annat än beundra människor som Marcelo Ebrard, som är plumpa nog att stå där medan alla högtflygande floskler yr runt öronen, och sen peka på en punkt på trottoaren med ett upprört pekfinger. Och där ligger alltså ett tuggummi.

– Plocka upp det där, väser han, som Clint Eastwood.

Ju äldre jag blir, desto mindre förvånad skulle jag bli om just tuggummispottandet visar sig vara nyckeln till precis allting. Och när folk börjar skärpa sig och spotta ut tuggummit i papperskorgen i stället, då börjar den stora tröga skutan att vända.

Folk hade rätt roligt åt nolltoleransen i New York också. Att man skulle börja jaga klottrare. Men sen gick tio år, och antalet anmälda mord och dråp gick ner med 70 procent.