Jag läste någonstans att heroinister som var i gång under 70-talet i New York tycker att läget i dag är så mycket bekvämare och mer välordnat på alla sätt och vis – i den mån man nu kan ha det bekvämt och välordnat om man är heroinist – ­eftersom man har sin langare och sina kontakter och tillgången är stadig och alla har mobiltelefon.

På 70-talet var det andra puckar, förstår man. Ingen visste vem som hade eller hur mycket eller var de höll hus. Man gjorde upp överenskommelser men visste aldrig om de skulle hållas. Och man fick alltid vänta. ”He’s never early, always late, first thing you learn is that you always gotta wait.”

Inga jämförelser i övrigt, men det börjar bli lite samma läge med biogasen i Stockholm.

Man sitter i griniga köer vid någon pump i Årsta eller Sköndal och man trummar Maureen Tucker-rytmer mot ratten och ser hur någon uppgiven taxichaufför står utanför sin bil med glada solrosdekaler på sidan och MILJÖBIL med 70-talsbokstäver, chauffören ser ut att härstamma från Mellanöstern och det duggregnar över honom och på pumpen ser man hur displayen plågar ur sig en liten rossling biogas i taget. Chauffören har inte bett om det här. Alla i kön hatar honom eftersom han får de sista rosslingarna.

Ibland är stämningen annorlunda, och det uppstår en omedelbar gemenskap mellan män med händerna i byxfickorna och man skakar på huvudet och säger att det är för djävligt, men hur är det i Sjöstaden, vet du, nej, den andra skakar på huvudet, det är lika illa där, jag var där nyss, det stod två sopbilar och väntade, så jag gav upp och åkte hit. Nu vete fan vart jag ska ta vägen. Jag hörde att det bara är Statoil i Skärholmen som har biogas i hela Stockholm.

Rykten flammar upp. Hoppet tänds och släcks igen.

Sopbilarna är värst. De glurpar i sig biogas för sex sju hundra spänn, de står som urkiga vidunder och bara är omättliga.

Jag har kört på biogas i flera år nu. Jag har hållit fanan högt. Men under hösten har något hänt. Det är svårare än någonsin.

Ännu svårare känns det när man får hurtiga broschyrer från Stockholms stad om hur bra det är att man har valt det miljövänligaste bränslet, och nu under hösten har det visserligen varit lite kärvt, men det kommer snart att bli bättre, för nu ska vi bygga ut och fixa nytt och yada yada, och sen kommer allt att lösa sig och köerna kommer att skingras och den där chauffören från Mellan­östern kommer att stå solbelyst och göra glad honnör till sin omgivning.

Grejen är bara att när man läser det finstilta i broschyrerna ser man att alla utbyggnader och nyordningar kommer att äga rum under hösten 2019 eller något.

Jättebra, tackar mjukast. Men, som Al Pacino säger i ”Heat”, what happened to right now?

Kruxet är att vi har en miljöhäxa i Stockholm som heter Ulla Hamilton (M) och hon vill att marknaden ska hitta lösningarna på dilemmat. Hon slutar aldrig hoppas.

Det kommer marknaden att göra också, Ulla. Däri har du helt rätt.

Snart har alla poler och glaciärer smält och då öppnas nya sköna marknader. Marknader för flytvästar, livflottar, pontoner. Taxichauffören från Mellanöstern kan omskola sig till gondoljär och sjunga ”O sole mio” när han kavar sig fram över den kluckande Årstaslätten. Och något miljövänligare än en gondol kan man knappast tänka sig. Bättre sent än aldrig.

Efter min morfars begravning häromåret serverades smörgåstårta i församlingshemmet. Min lillasyster och jag bollade opassande skämt med varandra över maten. ”Kittlar dödsskönt i kistan”, sa jag. ”Mmm?… kallskuret”, sa hon. När vi fick en arg blick av vår mor förklarade jag att skämten bara var vårt sätt att hantera sorgen – ett klassiskt resonemang som är extremt användbart eftersom det ger lustigkurrar carte blanche att skoja om nästan vad som helst.

Den enda rolighet jag inte lyckats maskera som sorgearbete var kommentaren om att min bäste väns mormor, som just somnat in på ett ålderdomshem, hade dött av en överdos heroin. ”Förlåt”, sa jag när vännen blev arg. ”Jag skämtar bara om det här för att hantera sorgen. Ibland måste vi kunna skratta åt de hemska sakerna här i livet.” ”Du kände för fan inte min mormor!” sa han.

Många komiker som tar upp kontroversiella ämnen framhåller skrattets terapeutiska funktion. ”Människan har utvecklat en säkerhetsventil”, säger Henrik Schyffert i ”The 90’s”. ”Så när det blir jobbigt ibland kan vi lätta på trycket och skratta åt det jobbiga.”

Jag var övertygad om att Chris Morris, den brittiska humorns enfant terrible, skulle använda samma argument när han meddelade att han tänkte göra en sitcom om muslimska självmordsbombare. Få komiker har orsakat så mycket rabalder som Morris. Han slog igenom i mitten av nittiotalet med tv-serien ”Brasseye”, ett fejkat samhällsmagasin som skrämde upp allmänheten med rapporter om att pedofiler nu kontrollerade en yta av internet som var ”större än Irland” och med hjälp av cyberhandskar kunde tafsa på barn genom datorskärmen. Morris följande tv-serier – den groteskt surrealistiska ”Jam” och hipstersatiren ”Nathan Barley” – var nästan lika briljanta.

Idén till en skojig tv-serie om terrorister fick Chris Morris efter att ha läst om islamisterna som på nyårsafton 1999 skulle ramma ett amerikanskt stridsfartyg med en båt fylld av sprängmedel – och lastade den så tungt att den sjönk. Men efter terrorbomberna i London i mitten av nollnolltalet ville varken BBC eller Channel Four ta i projektet med tång. Därför gjorde Morris en långfilm i stället. ”Four lions”, som den fick heta, handlar om fyra måttligt begåvade islamister som planerar att spränga sig själva i luften.

Märkligt nog har Chris Morris inte sagt att han vill hjälpa britterna att hantera rädslan för terrorism. Målet med ”Four lions” är i stället att öka förståelsen för självmordsbombarna. Morris ger aldrig intervjuer men ett pressmeddelande från hans filmbolag Warp jämför terrorgrupper med svensexor: ”[Filmen] förstår hur terror relaterar till testosteron. Den förstår att terrorister är människor. Och den förstår att människor är löjliga. Som ’Spinal Tap’ förstod heavy metal, och ’Dr Strangelove’ förstod kalla kriget, förstår ’Four lions’ modern brittisk jihad.”

Smakprovet som just lagts upp på Youtube – och bilden av en terrorist som är på väg att spränga sig själv, utklädd till en Teenage Mutant Ninja Turtle – är det roligaste jag hittills sett på tiotalet. Islamisternas något begränsade sinne för humor gör dock att Chris Morris riskerar att bli lika impopulär i Mellanöstern som Salman Rushdie, Brüno och danska serietecknare.

Jag skulle gärna vilja berätta om min måndag då jag, för att förhindra att Isa-katten skulle äta upp alla mina nytvättade kläder medan jag var borta, stängde dörren till sovrummet och gav mig i väg ut på krogen för att delta i en avancerad quizkväll.

Isa har den dåliga ovanan att äta stora, nästan perfekt rundade cirklar ur alla mina kläder som innehåller någon form av mjukt garn. Droppen var när hon åt upp muddarna på min gröna Dagmarkofta. Då låg hon jävligt risigt till, katten.

Så i måndags när två stora kassar med nytvättade kläder stod på sängen och katten inte syntes till så vågade jag inte chansa utan stängde dörren. När jag kom hem ett antal timmar senare och öppnade dörren igen så satt katten på sängen och glodde förebrående på mig. Stackarn. Det här ska jag nog inte nämna för någon för då blir det ett himla liv, tänkte jag. Då blir folk vansinniga för att jag är en så dålig djur­ägare. Det finns inga ursäkter för dåliga djurägare eller dåliga föräldrar.

Alex Schulman skriver en välbesökt och mycket kärleksfull blogg om sin dotter Charlie. En eftermiddag när jag besökte honom i hans lilla butik, så berättade han hur otroligt noga han måste vara när han tog bilder på Charlie, så att hon inte skulle ligga för nära en tändare, eller en odiskad kaffekopp eller en revolver eller något annat livsfarligt för då skulle han genast få 200 vansinnigt upprörda kommentarer om vilken usel farsa han var och hur illa han behandlade sitt barn. När han skulle åka till Thailand med sin flickvän och dotter så tyckte bloggläsarna att det var tortyr att ungen skulle sitta på ett flygplan så länge. TORTYR!

När jag nämner i radio att katten inte gillar att åka bil men måste göra det två gånger om året ändå (från och till sommarstugan, där hon sen springer fritt hela sommaren) så går folk i taket och tycker att katten borde tvångsomhändertas.

Vilken härlig misstro som gror i stugorna! Och efter incidenten med Dagmarkoftan var jag faktiskt beredd att ge dem rätt.