Jag blev plötsligt så oförklarligt övermätt på unga, manliga journaliststudenter. Manliga journalister in the making. Deras oändliga tro på sig själva och sitt kall, självsäkerheten, pretentionerna. Vi vill förändra världen! Det vill vi verkligen och förresten så måste vi säga det för att vi ska kunna komma in på våra utbildningar, men vi vill gärna skriva under med våra namn när vi gör det. Räddar världen alltså. Aldrig att vi skriver nöjesnotiser!

Och sen sitter de allihop och skriver nöjes­notiser och då får ingen säga ett ont ord om nöjes­notiser, nöjesnotiser ger dem tid att utveckla sitt personliga språk.

När de väl har skaffat sig ett jobb så vill de egentligen bara sluta i tid så att de kan dricka öl med andra engagerade journaliststudenter och sen går de hem och ligger med varandra och snart kommer världen att svämma över av strandsatta isbjörnar och avkommorna från oskyddade journaliststudenter.

Bloggarna de skriver som avhandlar den samtida journalistiken, det självklara tonfallet när de förlöjligar kvinnliga skribenter och driver med feministiska vinklar. Gud. Jag spyr på dem.

Jamen det är väl klart att jag utgår från mig själv. Jag hittar mitt namn på en sån där blogg, en sån där ridderlig en med sparsam utformning som slår ned på stavfel i allt från DN till Hagforsnytt, han har stått bakom mig när jag har beställt mat på mitt stamställe och han återger konversationen som jag hade med restaurang­ägaren.

Han är så återhållsamt raljerande att jag blir mörkrädd. Jag hinner inte ens bli ledsen förrän jag kommer på det. Det är så typiskt, känner jag.

När jag pluggade till journalist så ville jag ligga med de manliga gästlärare som kom till skolan, de som fick sova ensamma i små rum i skolans besöksannex, efter en pliktskyldig middag hos klassföreståndaren. Vår skola låg så långt bort från Stockholms medievärld så gästlärarna stannade några nätter, annars var det liksom inte värt att åka till att börja med. Så vi fick lära känna dem. Framgångsrika manliga journalister som gästföreläser på en folkhögskola med pressutbildning har det skitbra. De kunde inte ha det bättre. Unga pretentiösa män och beundrande unga kvinnor. Fan, vad bra de har det.

Framgångsrika kvinnliga journalister har det inte lika roligt. De ska tryckas ner. Manliga unga journalister in the making har inte den goda smaken att vilja ligga med äldre kvinnliga kolleger. De funkar inte riktigt så. De är för nobla för det.

I stället sitter de i klassrummen och gör narr av Elisabet Höglunds hår och Liza Marklunds ­meningsbyggnad. De manliga journalist­studenterna vill inte sätta på sina kvinnliga, äldre kolleger, de vill sätta dit dem. Och de yngre. De vill sätta dit alla! Och rädda världen! Och dricka öl! Och ligga med tjejer som de kan förnedra lite först, klaga lite på titlarna i hennes bokhylla och skratta åt henne när hon inte vet vem Hunter S Thompson är. Skriva skrivmaskin och dricka vin och hylla varandras texter. Jag spyr.