En av mina vänner sa i många år att rockjournalister blir dåliga av två saker: 1 Att sluta röka. 2 Att skaffa barn.

Min vän, som nog vill vara anonym men vi kan kalla honom Andres, hade redan på nittiotalet en idé om att seriösa skribenter bör operera bort sina ägg- eller sädesledare för, som han uttryckte det, rockens skull. På så vis slipper vi banala krönikor om dagislämningar och får fler skarpsynta analyser av dubstep och afrofunk.

Jag var förstås rädd att faderskapet skulle förvandla mig till ett särskrivande miffo men hoppades undvika det genom att inte nämna storkens ankomst i någon krönika. Nu har det gått tre månader och jag kan inte hålla tyst längre. Jag måste skriva om min dotter. Så här ligger det nämligen till: Hon älskar Kraftwerk.

Barns tveksamma musiksmak är som bekant det största orosmomentet för blivande föräldrar. Det kan vara frestande att låsa in småttingarna i en skrubb med samlade årgångar av Mojo som enda sällskap, för att undvika att de upptäcker Hannah Montana och Markoolio. Lyckligtvis verkar jag inte behöva ta till så drastiska metoder. Så fort jag stoppar Kraftwerks ”The man machine” i cd-spelaren blir min dotter lugn och glad.

Vissa nätter är den minimalistiskt pulserande basgången i ”The robots” det enda som får henne att sluta snyfta. Hon gapar och ser på mig med stora, djupblå ögon som säger: ”Wow, vad är det här?” ”Det här är synt”, svarar jag. ”Det kommer från Tyskland.” Jag vaggar henne i takt med beatet. Hon viftar lite med handen som för att säga: ”Alice Tegnér-skivan som jag fick av farfar i julklapp är totalt ointressant jämfört med den här musiken.” När vi dansat runt en stund strömmar ”Neon lights” ur högtalarna och min dotter somnar i julgranens sken.

De flesta föräldrar som försöker pracka sin musiksmak på sin avkomma inbillar sig nog att just deras favoritband är perfekta för barn. Men det verkar faktiskt finnas något i Kraftwerks strama, syntetiska arrangemang och kristallklara melodier som tilltalar spädbarn. Franz Schütte i det tyska electrobandet Jeans Team berättade en gång att hans dotter brukar sätta sig i en gunga och skrika ”Fahrrad” (cykel) tills hon får höra ”Tour de France”. Den svenske producenten Håkan Lidbo har också märkt Düsseldorf-kvartettens inverkan på bebisar.

”Mozarteffekten pratade man om förut men det stämmer inte längre”, mejlar han. ”Mina döttrar älskar Kraftwerk och när den lustiga textraden ’immer Sekt, korrekt’ kommer i ’Das Model’ så sjunger de unisont med. Jag tror att Kraftwerk gör den perfekta musiken som blir en inspiration eller en nyckel till hur vi kan leva till vår fulla potential.”

Anmärkningsvärt är att Håkan Lidbos barn tycks föredra den tyska versionen av ”The model” – som ju är mer synt än den engelska. Efter att ha lyssnat igenom hela Kraftwerks produktion med min dotter märker jag att hon ogillar de tidiga skivorna (”Autobahn” inkluderad) som innehåller gitarrer och fiol. Hon uppskattar inte heller remixarna i housetempo på samlingen ”The mix” från 1991. Denna till synes medfödda syntpuritanism slår hål på myten om spädbarns usla musiksmak. Bebisar har koll. Det är nog ingen slump att den tyngsta syntgenren, body, heter likadant som deras favoritplagg.

Låtarna på Spotify