Robotbebisar

Skrivet av Fredrik Strage 10:24, 16 januari 2010 i kategori Barn, Musik

Tack för alla mejl och kommentarer apropå min krönika om Kraftwerks inverkan på bebisar. Många bekräftar teorin om att minimalistisk, tysk syntmusik får små människor att bli lugna och glada. Och några stycken tycker att krönikan bekräftar teorin om att rockjournalister blir värdelösa när de skaffar barn. Det verkar dock som om bebisarnas goda smak förstörs när de blir lite äldre. ”Min dotter går på mellanstadiet och älskar Hannah Montana och Kesha och alla de kommersiella girl-grejerna. Hon tycker att de ’coola’ grejerna suger och HATAR min musiksmak”, rapporterar en journalistkollega. Bebisen Olivia Obliteration, vars far ligger bakom metalbloggen I Just Can’t Hate Enough, blev i går kväll introducerad för Kraftwerks ”The man machine”. Mamma Obliteration hade läst krönikan och ville testa teorin. Så här glad blev Olivia.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

http://www.analogue.org/network/alicesingskraftwer k.mp3 Förhoppningsvis funkar länken denna gång..

http://www.analogue.org/network/alicesingskraftwer k.mp3 Alice 3 år sjunger computerworld. /morgan

Min dotter var väldigt tidig med att prata och sjunga. När hon var knapp 3 år fyllda så frågade hon: -pappa, kan du spela intedol un dotte bank… Efter att hon lyssnat på den ett flertal gånger så lät det så här: http://www.analogue.org/network/alicesingskraftwer k.mp3 Jag kan skriva under på att småbarn gillar Kraftwerks minimalistiska musik. Hälsningar, Morgan

Haha, jag har för bara några månader sedan fyllt 18 men har alltid varit musikaliskt intresserad och när jag var yngre även utövat fiol. Sedan så kom sången till större grad in i mitt liv… Jaja nog om det, det jag vill uttala mig om är att när jag i 6te klass lyssna mycket på rock, indie och gillade rocklåtar som hade en mer elektronisk ton över sig. Sedan en mycket kort period tappade jag mig själv och lyssnade på rnb, men kom fort till insikt om att det inte var min grej. När jag lite senare i livet blev presenterad med Ice Machine och Halo så öppnades en helt ny värld. Sedan dess är jag hopplöst förälskad i synth, minimalistiska toner, ebm och diverse andra grenar av denna musik. Jag frukar ungdomarnas musiksmak (har nästan alltid gjort) och börjar, hm, känna mig ”gammal”, att se dessa 96or gå ut högstadiet, med inget annat än bara lort i öronen… ;) Det som känns tryggt dock är att synthen eller iaf det elektroniska har och haft en stor revolution ganska länge nu, eller? Hoppas detta håller i sig, om inte annat kommer igen när jag en dag har egna, förhoppningsvis, små robotar att ta hand om.

Kan bekräfta det där med att smaken blir sämre med åldern. Vår grabb gillade Lee Hazlewood och Nancy Sinatra när han var tre-fyre. Nu är han åtta och lyssnar han på Metallica. Snark.

Väldigt söt liten bebis. Jag kan bekräfta teorin, min 2-åring älskar detta: http://svtplay.se/v/1751641/bolibompa/superstars_- _robotar?sb,k102596,2,f,102615

Hej Instämmer helt! När min son var liten hade vi Sigur Ros som godnattmusik och det fungerade perfekt. Han älskade det. Det tog lång tid innan en barnskiva fick spelas hemma hos oss. Men till fick vi falla till föga, de gillar det onekligen. Men det kändes som det liksom smutsade ner högtalarna… ;)

Varför nämns inte Raymond Scott i sammanhanget? http://en.wikipedia.org/wiki/Soothing_Sounds_for_B aby

Jag växte upp med en blandning av british steel och syntpop. På mellanstadiet försökte jag nog snarare distansera mig från min omgivning än mina föräldrar och jag svalde pappas skivsamling med hull och hår. På gymnasiet insåg jag dock vilka skivor jag faktiskt gillade för att de var bra, och vilka jag bara (mer eller mindre) vant mig med . Pappa är nog lite ledsen över att jag ledsnat på Saxon och större delen av den scenen och övergett den för mer minimalistisk synt (som han aldrig hört talas om). Men jag känner i alla fall att jag hittat rätt. Kraftwerk har alltid funnits där i mitt liv, det är som en djupt rotad familjemedlem och liksom Depeche Mode kan jag alltid söka tröst och trygghet i tonerna från ‘Die Mensch Machine’ eller Martin Gores fantastiska texter som tycks beskriva allt en människa någonsin kan känna. /S

När man når mellanstadieålder har det blivit dags både att börja distansera sig från sina föräldrar och att börja bonda med jämnåriga över saker ens föräldrar helst inte ska förstå. Något som massproducerad musik kan användas till. En tröst är väl att den perioden (förhoppningsvis) går över förr eller senare. Jag kan bara tala för mig själv, men jag lyssnade sinnessjukt mycket på Markoolio och annan skit när jag var liten, och sedan växte jag upp, utvecklade min musiksmak, och nu är jag musikskribent. (Det slog mig just att artister som Markoolio kanske är anledningen till att äldre människor ojar sig över skribenter som är födda på 90-talet. Men det måste väl ha funnits kass musik under allas uppväxter. Eller?)

  1 2
Senare inlägg Tidigare inlägg