Det är en helt vanlig fredagskväll på en trevlig lokal i centrala Stockholm. Bekanta och jobbarkompisar och vänner från olika läger möts vid krogbordet, det dricks öl och snusas portionssnus. Namnstafett och handskakningar. Jag är ganska bra på det. Och så ska man börja prata med varandra. Bra på det med.

Jag har min trygga Fredrik bredvid mig och Fredriks nya kollega rakt framför mig. En teknikredaktör på en tidning.

När min kompis Paul ansluter några minuter senare har jag och redaktören redan avhandlat de första artighetsfraserna, han har berättat var han jobbar och jag har ställt bra och adekvata följdfrågor, varpå han frågar mig vad jag jobbar med och jag svarar. Det hela flyter på ganska bra. Helt enligt reglerna. Trevligt. Behagligt.

Min kompis Paul är inte trevlig och behaglig men om detta är redaktören lyckligt ovetande. När han lyfter blicken och granskar Paul så finner han inget avvikande i hans person, Paul ser helt vanlig ut i sina jeans och en t-tröja utan avslöjande tryck.

Det tar 30 sekunder. Knappt hinner Pauls stjärt nudda krogstolens sits innan redaktören fyrar av frågan: Och vad jobbar du med då?

Nej nu jävlar…

Jag ser det på Paul, eftersom jag ju redan känner honom, jag ser att det här inte är rätt dag att slentriansocialisera sig med honom, han har ingen lust att lära känna några nya människor, inte enligt de vanliga gamla reglerna i alla fall. Paul har inget som helst tålamod med sånt i dag. Han spänner ögonen i redaktören.

– Kunde du inte ha kvävt den där frågan i fem minuter i alla fall? Kunde jag inte ha fått sätta mig först åtminstone? Varför frågar man sånt över huvud taget, det är så jävla fantasilöst. Om jag säger att jag är sopgubbe, vad säger du då? Har vi något att prata om då tror du? Jag fattar inte varför alla är så jävla intresserade av var man jobbar.

Redaktören krymper ihop i stolen. Han förstår ingenting. Varifrån kommer all denna vrede? En helt vanlig fredagskväll i centrala Stockholm så är det helt naturligt att fråga vad någon jobbar med, innan man går vidare till bostadsmarknaden och diskuterar utförsäljningen av allmännyttan, en principfråga i vilken man är mycket solidariskt lagd men där man ändå måste ta chansen att köpa loss lägenheten nu när tillfället ändå ges.

Allt det här är helt okej med mig. Det där brukar lösa sig efter några öl ändå. Gud vad det brukar lösa sig. Efter några öl brukar redaktören veva runt med sin tunga i en manlig kollegas mun, medan deras chef jublande hejar på. Då bryr han sig inte om var någon jävel jobbar. Han bryr sig i varje fall inte om att fråga.

Men Pauls motfråga hänger kvar obesvarad. Vad hade redaktören sagt om Paul var sopgubbe? Hur smidigt hade samtalet flutit på efter det?

Om reglerna för de första trevande frågorna är ganska allmänt kända, så är reglerna för vad man får svara på dem solklara. I alla fall i just den här trevliga lokalen i centrala Stockholm.