Jag läste någonstans att heroinister som var i gång under 70-talet i New York tycker att läget i dag är så mycket bekvämare och mer välordnat på alla sätt och vis – i den mån man nu kan ha det bekvämt och välordnat om man är heroinist – ­eftersom man har sin langare och sina kontakter och tillgången är stadig och alla har mobiltelefon.

På 70-talet var det andra puckar, förstår man. Ingen visste vem som hade eller hur mycket eller var de höll hus. Man gjorde upp överenskommelser men visste aldrig om de skulle hållas. Och man fick alltid vänta. ”He’s never early, always late, first thing you learn is that you always gotta wait.”

Inga jämförelser i övrigt, men det börjar bli lite samma läge med biogasen i Stockholm.

Man sitter i griniga köer vid någon pump i Årsta eller Sköndal och man trummar Maureen Tucker-rytmer mot ratten och ser hur någon uppgiven taxichaufför står utanför sin bil med glada solrosdekaler på sidan och MILJÖBIL med 70-talsbokstäver, chauffören ser ut att härstamma från Mellanöstern och det duggregnar över honom och på pumpen ser man hur displayen plågar ur sig en liten rossling biogas i taget. Chauffören har inte bett om det här. Alla i kön hatar honom eftersom han får de sista rosslingarna.

Ibland är stämningen annorlunda, och det uppstår en omedelbar gemenskap mellan män med händerna i byxfickorna och man skakar på huvudet och säger att det är för djävligt, men hur är det i Sjöstaden, vet du, nej, den andra skakar på huvudet, det är lika illa där, jag var där nyss, det stod två sopbilar och väntade, så jag gav upp och åkte hit. Nu vete fan vart jag ska ta vägen. Jag hörde att det bara är Statoil i Skärholmen som har biogas i hela Stockholm.

Rykten flammar upp. Hoppet tänds och släcks igen.

Sopbilarna är värst. De glurpar i sig biogas för sex sju hundra spänn, de står som urkiga vidunder och bara är omättliga.

Jag har kört på biogas i flera år nu. Jag har hållit fanan högt. Men under hösten har något hänt. Det är svårare än någonsin.

Ännu svårare känns det när man får hurtiga broschyrer från Stockholms stad om hur bra det är att man har valt det miljövänligaste bränslet, och nu under hösten har det visserligen varit lite kärvt, men det kommer snart att bli bättre, för nu ska vi bygga ut och fixa nytt och yada yada, och sen kommer allt att lösa sig och köerna kommer att skingras och den där chauffören från Mellan­östern kommer att stå solbelyst och göra glad honnör till sin omgivning.

Grejen är bara att när man läser det finstilta i broschyrerna ser man att alla utbyggnader och nyordningar kommer att äga rum under hösten 2019 eller något.

Jättebra, tackar mjukast. Men, som Al Pacino säger i ”Heat”, what happened to right now?

Kruxet är att vi har en miljöhäxa i Stockholm som heter Ulla Hamilton (M) och hon vill att marknaden ska hitta lösningarna på dilemmat. Hon slutar aldrig hoppas.

Det kommer marknaden att göra också, Ulla. Däri har du helt rätt.

Snart har alla poler och glaciärer smält och då öppnas nya sköna marknader. Marknader för flytvästar, livflottar, pontoner. Taxichauffören från Mellanöstern kan omskola sig till gondoljär och sjunga ”O sole mio” när han kavar sig fram över den kluckande Årstaslätten. Och något miljövänligare än en gondol kan man knappast tänka sig. Bättre sent än aldrig.