På nittiotalet släppte det kanadensiska punkbandet Swallowing Shit låten ”Christian metal = nazi reggae”. Med den titeln ville de åskådliggöra att kristen metal var en lika absurd som förkastlig genre. Sedan dess har gudfruktig hårdrock växt sig allt större – och det verkar även finnas en framtid för nazistisk reggae. Nej, Ace of Base har inte släppt en ny skiva. Däremot har den nystartade organisationen Nordisk Ungdom gjort en jamaicanskt klingande propagandalåt. I ”Tänk” beklagar en namnlös vokalist den svenska nationens förfall över en lunkande baktakt.

Låten har väckt debatt både i främlingsfientliga och dreadlockade kretsar. Reggaefansen är upprörda över att deras musik kidnappas. Och högerextremisterna har en kluven inställning till jamaicansk kultur. Men för Nordisk Ungdom, en utbrytargrupp ur Nationaldemokraterna, är det viktigt att prova nya grepp. ”Jag tror att det sista vi har råd att vara är konservativa”, säger en talesman för Nordisk Ungdom till sajten Nationell.nu. Reggaelåten är enligt honom ett sätt att ”bredda kontaktytorna mellan ungdomar och nationalismen”.

Medan så kallad vit makt-rock i allmänhet är mycket sämre än vanlig rock är ”Tänk” endast lite sämre än den svenska hippiereggae som producerats det senaste decenniet. Nationalisterna tycks ha studerat artister som Kapten Röd, Syster Sol och Kultiration. För att öka rootskänslan smyckar man låten med congas, moloken gitarr och plastiga syntar av den typ som jamaicanska stjärnor brukar föredra. Rader som ”ett land ska vara ett land, ett land där folket tar varann i hand” framkallar en bisarr ”one love”-känsla.

Men hur kände sig högerextremisterna när de gjorde reggae? Var de tvungna att duscha, heila och sjunga nationalsången efteråt? Eller finns ett spirande intresse för svart musik bland dessa patrioter? Svaret tycks vara det senare – i alla fall om man granskar musikforumet på Nordisk.nu, en ”portal för nordisk identitet”. Genrerna som fått egna underforum inskränker sig visserligen till ”motståndsrock”, ”neofolk”, ”vikingarock”, ”hårdrock”, ”klassiskt” och ”elektroniskt”. Men under rubriken ”övrigt” pågår en debatt om huruvida det är okej att gilla hiphop. Vissa nationalister lyfter fram rapparnas homofobi och antisemitism för att göra musiken mer tilltalande. Andra uppmärksammar black power-budskapet. ”Jag lyssnar en hel del på The Roots”, skriver signaturen Delambre. ”Deras första plattor var riktigt bra, med texter där de uppmanade sina svarta landsmän att försöka ta sig tillbaka till sina rötter – genom att åka tillbaka till Afrika.”

Afrocentrismen går lätt att förena med den ”etnopluralism” som Nationaldemokraterna förespråkar. Enligt den är alla etniska grupper lika mycket värda men bör leva åtskilda. ”Att förlora sitt land är tråkigt javisst så res dig upp, etnopluralist”, som man uttrycker det i ”Tänk”. Kusligt nog är idén om att svarta bör återvända till Afrika inte det enda som kan tänkas tilltala nationalisterna i rootsreggae. Vurmandet för naturen och kärnfamiljen är också kompatibelt med modern, svensk högerextremism.

”Nazi punks fuck off”, sjöng Dead Kennedys en gång. Kanske blir det snart nödvändigt att göra reggaelåt med samma budskap.

Och sen är det fredag och vi ska läsa för Haiti på Kulturhuset. Snön fontänspyr över Stockholm och löpsedlarna uppmanar folk att STANNA INNE och vi samlas några författare i en loge och en kille kommer in med en back pungljummen Ramlösa med smak av något bär och jag förvånas över den starka känslan av kollegialitet när vi sitter där och småputtrar, författare från när och fjärran, författare som skriver chick-lit och dick-lit och queer-lit och high-lit och low-lit, författare som i vanliga fall kanske inte skulle förära varandra en fnysning sitter nu och upptäcker att vi delar samma nervositet och samma back pungljumma Ramlösa.
 
Sen börjar evenemanget och lokalen är halvfull och någon berättar att Carola var på Haiti nyligen och att hon gav ett barn en flaska Hugo Boss-parfym och den kostade sex hundra spänn och för den summan kan man köpa sig fem års skolgång på Haiti.

Carola och Hugo Boss-parfymen blir snabbt ett internt skämt under kvällen, något man kan referera till och plocka skratt på.

Jag är nummer sex eller sju, näst sist före paus. Jag har tre sidor ur min nya bok i innerfickan, den kommer ut i oktober, boken, inte innerfickan, jag har tajmat läsningen till punkt och pricka ty det skämtas naturligtvis ymnigt om min förra krönika, om författare som inte kan hålla sina tider.
Men plötsligt kan jag inte tänka på något annat än Carola och hennes Hugo Boss-flaska.

Jag får lust att spontanskriva en liten novell om den. Den börjar hetta som en feber i huvudet. Jag vet precis vad som ska finnas där. Det ska finnas en assistent som åker med Carola till Haiti. En ung kille som är son till en av hennes kompisar, han har hoppat av gymnasiet sista året och han är lite valpig och Carola har låtit honom få jobbet för att vara schyst. Hon blir lite rörd när hon ser honom.
Han heter Thor. Just så. Med h.

När de landar i Port-au-Prince, Carola och Thor, är de nervösa och spanar efter kontaktpersonerna som ska möta dem. Sen vet jag inte vad som händer. Jag får återkomma till det. Eller inte. Jag får återkomma till det om det visar sig behövas. Det viktiga är att Thor har fått i uppdrag att söka upp en bankomat på flygplatsen och fixa kontanter för Carola har inga, bara kort.  Men Thor råkar glömma den här detaljen, det är för stirrigt på flygplatsen, och lite senare när Carola är på plats bland ruinerna och det flockas en massa barn runt omkring henne frågar hon Thor hur det blev med cashen, och då uppdagas allting och hon orkar inte skälla på honom.
Det kommer fram en flicka till Carola. Flickan har sår på läpparna. Hon är kanske sex år. Hon sträcker upp armarna, och Carola böjer sig ner och kramar flickan. Hon känner hur flickan borrar in näsan i hennes hår.  
–Vad gott du luktar, säger flickan.
Och Carola får en impuls. Hon öppnar sin väska och fumlar fram sin parfymflaska.

Vilken tur för oss alla som samlas på Kulturhuset den där kvällen. För vi vill känna oss som goda människor. Och nu är det en gång för alla så att vi känner oss ytterligare en aning godare om det finns någon nedanför oss som vi kan ställa oss i armkrok och förakta.

Den här texten borde jag naturligtvis läsa. Hur ofärdig och improviserad den än blir. Men det gör jag inte. Jag går upp på scenen och läser de första sidorna ur min nya bok.

Familjen Haak bodde i Lima i Dalarna, och de hade alltid hundar på gården i slutet av 50-talet. Mannen i huset jagade både älg och rådjur, precis som de flesta andra män i Lima på den tiden, och hundarna tillhörde hushållet, som en gräsklippare eller nåt.

Jakthundarna som de hade i Haakgården var alla små original och inte sällan var de svåra att tas med. Från de främlingsfientliga stövartikarna som vägrade sova någon annanstans än på borstmattan i farstun, till taxarna som bara åt kalljästa bullar och sockor. De hade alla sina egenheter men gemensamt för dem allihop var att de var vad man kallar enmanshundar. Eftersom hunden tillhörde hela familjen Haak, så behandlade den naturligtvis alla medlemmar på ett vänligt sätt men när det verkligen gällde rådde det inget tvivel om var hundens lojalitet låg. Det var morfars hund. Den lydde bara honom.

När mamma berättar historier för mig om hundarna i Lima på den tiden så låter det som om alla var enmanshundar. Det sprang inga lösaktiga labradorer på gatorna i Lima inte. Det slickades inga främmande händer. Det satts inte vackert för vem som helst. Hunden höll sig till sin husse på den tiden, och om man skulle vinna en hunds förtroende så behövde man mer än några veckor på sig.

För tillfället har jag visserligen en katt men i längden är jag ingen kattmänniska. Självständighet gör inte så mycket för mig. Mitt bekräftelsebehov är så mycket större än min bekvämlighet och trots att jag vet hur jobbigt det är med enmanshundar som ingen annan kan ta hand om så är det ändå så jag vill ha det på något sätt.
Det händer att jag fortfarande blir attraherad av charm, men när jag tänker efter så ser jag inga fördelar med ett fördelaktigt sätt. Jag blir misstänksam, jag förbereder mig på att bli lämnad snart. Charm har inget långvarigt värde, jag går i gång på lojalitet.

Min senaste kille var av en annorlunda natur. Ingen förstod vad jag såg hos honom, ingen förstod vad han sa. Ingen visste om han skämtade eller var allvarlig, ingen orkade heller riktigt bry sig och följaktligen var det inte heller någon som kom honom riktigt nära.

Jag dras ofta till folk som ingen annan gillar. Då får jag ha dem för mig själv. Det är mycket viktigt för mig att få ha saker alldeles för mig själv. Mina killar vill jag inte alls ska gå hem i alla sammanhang, jag vet hur jag själv blir när jag träffar en sån kille på jobbet, han är tilldragande och trevlig och man går i gång lite och så visar det sig att han har en relation och då brukar jag tänka att det kommer aldrig att hålla, han är alldeles för vänlig mot alla. Han charmar alla.

Morfars jakthundar var inte vad man brukar kalla charmiga och det är såna hundar jag vill ha.

Jag vill vara ihop med en gammal stövartik. En som behandlar omgivningen med en alldeles lagom dos respekt, men som betraktar världen ganska avmätt från sin plats vid mina fötter.