Jag gjorde en så himla dum grej när jag var i New York. Åh så dumt. Jag visste med mig sedan tidigare att jag inte är att lita på, men riktigt så här illa trodde jag inte att det var.

En vacker vinterdag i Brooklyn gick jag och mitt sällskap förbi en pet shop, en djuraffär med stort skyltfönster och i skyltfönstret lekte fyra små valpar med varandra.

Kom, vi går in! sa jag och så gjorde vi det.

Får man klappa valparna? frågade jag butiksinnehavaren och det var väl självklart att man fick klappa valparna, det bästa sättet att kränga valpar är att låta folk klappa dem så butiksinnehavaren lyfte bort grinden och fyra små valpar trillade rakt ner i min famn.

Jag är ganska van vid cuteness. Vi har alltid haft hundar, under mina tonår hade vi alltid valpar hemma hos pappa. Valpar och kattungar, bakom vartenda hörn lurade det sötaste lilla ansikte man någonsin sett. Jag kan stå emot cuteness.

Men mitt sällskap var av en vekare natur. När den svarta lilla labradorblandningen kissade på hans sko för andra gången så tittade han mig djupt i ögonen och sa med darrande stämma: Vi kan inte lämna kvar henne här Hanna. Hon måste följa med oss hem.

Okej, sa jag.

Det var dumt. Vi impulsköpte en liten valp från en tvivelaktig inrättning i ett främmande land vars regler om djurhållning inte riktigt motsvarar svenska regler, och de resterande dagarna i New York åkte vi mellan hotellet och djuraffären och olika veterinärmottagningar. Vi letade kryphål i regelverket, vi övervägde att fuska, vi övervägde att chansa, vi övervägde att låta skicka henne efter oss men kunde inte sova den natten för hur i hela friden skulle lilla lilla hunden klara av att åka själv så långt. Hur skulle hon klara av att åka så långt med oss? Det hade vi inte tänkt på. För att vi är idioter.

Så det bidde ingen hund för oss. Det bidde ingenting. Ingen sightseeing, ingen romantik. Okej, lite romantik. Men ingen hund. För det går inte att impulsköpa hund. Det är skitdumt.