Nu har jag också köpt en biljett till R Kellys konsert i Stockholm. Att en häradsbetäckare döper en turné till ”Ladies Make Some Noise Tour” är förstås underhållande. Tyvärr innebär det också att R Kelly kommer att vråla ”ladies make some noise” oändligt många gånger från scenen. Ju fler hiphop- och soulkonserter jag ser, desto lägre blir min tolerans för artister som ägnar sig åt tjatiga hejaklacksövningar med publiken. En genomsnittlig rappare ropar ”everybody in the house make some noise” åtminstone femtio gånger per konsert – för att få publiken att skrika. Artisterna hävdar att hejaramsorna är viktiga för att skapa en god stämning. I själva verket tillfredsställer de bara stjärnornas egon.

Det är enklare att hojta ”everybody make some noise” än att göra ett framträdande som är så bra att det får publiken att jubla utan hejaklackshjälp. Allra enklast är dock att överlåta skrikandet till en kompis, en så kallad ”hype-man” som leder call & response-övningarna med fansen. Numera har nästan alla stora rappare en egen hype-man (de flesta av dem föredrar dock att kalla sig backup­rappare eftersom det låter mer seriöst).

Fler och fler stjärnor, framför allt inom rap och r?&?b, ägnar halva sina spelningar åt hejaramsor. Jag brukar sällan ge praktiska råd till artister men när den svenska hiphopgruppen Fattaru tävlade i rap-SM 2001 föreslog jag att de, till skillnad från alla de andra deltagarna, skulle göra entré utan att skrika namnet på sitt crew eller sin hemort. Fattaru lydde mig och yppade inte ens ett onödigt litet ”yo”. De gick bara upp på scen, rappade järnet och vann tävlingen. Genom att rensa bort allt irrelevant babbel fick de sina låtar att bli vassare och snabbare.

Call & response-ramsor under konserter är lika onödiga som pålagda skratt i komedier. De kan fylla en funktion i början av ett gig men när artisten fortsätter att gasta ”make some noise” – gång på gång på gång – låter han eller hon bara desperat. R Kellys dvd ”Live!”, med en konsert från Oakland 2007, är bitvis lika snuskig, storslagen och vansinnig som man önskar sig. Men R Kelly och hans hype-man häver ur sig så många ”everybody scream”, ”get your hands up in the air” och ”clap hands y’all” att soulsångaren inte längre känns som en liderlig arvtagare till Sam Cooke utan en irriterande lekledare.

Problemet är ännu större för rappare. När de flörtar för mycket med publiken ger de ett osäkert och desperat intryck. Detsamma gäller hårdrocksband som ständigt tjatar om att deras fans är ”great fucking guys” och ”crazy motherfuckers”. Indiegenren är ett föredöme på det här området. En majoritet av artisterna stirrar ner i golvet och säger inte ett ord mellan låtarna. De vet att det är coolast och elegantast att hålla tyst – om man inte är lika vältalig som Morrissey och kan förvandla mellansnacket till en konstform.

Frågan är dock hur länge indie­rockarna behåller sin asociala charm. Inte ens notoriska surpuppor, som likt R Kelly odlar bilden av sig själva som enstöringar, kan motstå kicken de får när fansen skriker högre och högre. Om vi inte ser upp kommer Bob Dylan snart att kliva upp på scen, slå de första ackorden i ”Lay lady lay” och vråla: ”Ladies make some noise!”