Då en del har frågat i tråden angående varför media inte direkt talar om självmord, kan jag posta medias riktlinjer angående detta… saxat från http://www.sjalvmord.com Världshälsoorganisationen har tagit fram en skrift för anställda inom mediasektorn, med detaljerade rekommendationer om hur man bör bete sig kring publicitet om självmord. Dessa innefattar bl.a.: • Sensationsjournalistik bör undvikas, särskilt när det gäller kända personer. Man bör inte heller publicera fotografier av den avlidna eller av scenen för självmordet. Man bör också avstå från löpsedels- och förstasidesrubriker. • Detaljerade beskrivningar av den använda metoden bör ej förekomma. Forskning har visat att mediabevakning av självmord ger större effekt på metoden som väljs än på antalet självmord. • Upprepad och onyanserad mediarapportering om självmord har en tendens att särskilt hos unga människor befrämja självmordsgrubblerier. • Självmord får inte beskrivas som en metod att klara av personliga problem på, som att misslyckas i en examen, att ha ekonomiska svårigheter och liknande. • Självmord bör varken återges som något oförklarligt eller beskrivas på ett förenklat sätt. Självmord beror aldrig på en enstaka faktor eller händelse. I många fall finns ett samband med psykisk sjukdom, särskilt depression, eller missbruk. • Media bör samtidigt med sin rapportering ge information om att självmord kan förhindras och var hjälp finns att få. • Att glorifiera självmordsoffren som martyrer eller förebilder riskerar att ge mottagliga personer uppfattningen att samhället högaktar självmordsbeteende. I stället bör betoningen ligga på sorgen efter den avlidne. • Att beskriva de fysiska konsekvenserna av ett icke fullbordat självmord (exempelvis hjärnskador, förlamning) kan ha en avskräckande effekt.

Varför skriver inte DN om självmord?! Som artikeln nu om att Emil Forselius är död, var det självmord? Ifall det var det, varför står inte det? Det är bara dumt att inte skriva om det, ingenting blir bättre av det och vi stigmatiserar ämnet ytterligare. Skärp er DN.

Hanna, jag … Fan, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag minns när du i Morgonpasset berättade att din pappa var död. Jag minns att jag satt i en lastbil på väg mot Oskarshamn, och tårarna bara rann och jag kunde inte göra något – ville inte göra något! – för att stoppa dem. Min syster, min älskade älskade syster, tog sitt liv för drygt ett år sen. Fortfarande tänker jag varje dag att ”det var så länge sen jag pratade med henne, jag borde kanske ring… nä, just fan.”. Varje dag. Jag kan inte säga att jag vet vad du har gått igenom, vad du går igenom fortfarande. Det jag vet är att för mig hjälpte det att prata om det. Jag ska inte skämmas för att hon tog sitt liv, lika lite som att hon ska skämmas. Många tycker att det är obekvämt (och vem kan klandra dem?) när jag pratar om min syster, och många tyckte att det var fel av mig att blogga om min systers död i stort sett det första jag gjorde. Men vad ska en människa göra om sorgen är så stor att den riskerar att spränga ens hjärna, spränga ens hjärta och hela ens existens? Handlar det inte bara om att överleva själv? Fina Hanna, tack!

Omgivningen har ofta skulden.. det blir en fysiskt sjukdom, men det finns många självmord som handlar om att samhället är rent överjävligt, snålt och kör över människor och inte vill betala skatt för att hjälpa dem.. deras död får bekosta massans framgångar.. det är ju meningen att folk ska sållas ut, så ingen vill ju prata om det… men det var många stora tänkare filosofer och författare som tog livet av sig när konstaterade nazitysklands framgångar, det var inte vanlig depression, det var en högst intelligent medveten handling om än uppgiven.. självmord är delvis biologi, men till stor del är det sociolog… alla dessa låtsasfina sociopater som tar sig upp överallt och kör ner sina medmänniskor, dom borde betala mycket för alla den skada de åsamkar..

Bra att du skriver om detta. Du avslöjar ofta viktiga saker som vi vill sopa under mattan. Tack, det är så många som bara babblar ytligt idag.