Hannas krönika: Man ska visst skriva om självmord

Skrivet av Hanna Hellquist 09:28, 5 februari 2010 i kategori Krönikor

Det kom jättemycket folk på min pappas begravning. Gamla vänner och släktingar. Folk som hade känt honom när han var ung, min pappas bror och mina kusiner. Bland kondoleanserna fanns donationer till forskning om lungcancer och hjärt-kärlsjukdomar. Det var många som låtsades att han hade dött av rökningen. Eller så visste de inte. Fast det var konstigt, sånt där sprider sig snabbt på bygden. Många visste. Men det fanns bara en donation till forskningen för att förebygga självmord. Bara en donation. Bara en vän som vågade uppmärksamma den faktiska dödsorsaken, och hur han kunde veta förstår jag inte. Han bor inte ens kvar.

Min pappa tog livet av sig. Ska jag skämmas för det? Ska han?

Jag vet inte. Det är ingen som pratar om det.

När jag hittade min pappas sista brev till mig minns jag att jag tänkte att det här ska ingen få veta, det här ska jag fan i mig aldrig skriva ett ord om, ingen ska få veta. Och tiden gick och sorgen kom och ilskan och förståelsen som mynnar ut i ingenting. Och nästan exakt ett halvår efter min pappas begravning hade Malou von Sivers självmordsvecka i sitt program på fyran och jag låg i sängen och tittade på det när min pappas obduktionsrapport damp ner i brevlådan. Jag bad att få den skickad till mig för jag hade aldrig läst en obduktionsrapport förut och jag trodde att jag ville veta allt men det ville jag inte.

Det finns en oskriven regel på svenska tidningsredaktioner om att man inte ska skriva om självmord. Inte i dödsrunor, inte i notiser. Det finns en tro att om man skriver om självmord kan det ha en uppmuntrande effekt, att läsa om att någon har tagit livet av sig kan få någon med suicidala tankar att ta steget själv.

Men jag tror inte på det. Jag skulle vilja publicera min pappas obduktionsrapport så att alla som går i självmordstankar skulle kunna få läsa den. När dödsorsaken inte är naturlig och inte kan fastställas av läkare på plats så skickas kroppen till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping för att utesluta brott, och där dokumenterar man varenda sårskorpa, varenda likfläck, likblåsor, hur långt håret var på min pappas huvud och hur mycket hans hjärna vägde. Min pappas gråbruna hår, min pappas fingrar med likfläckarna. Svart på vitt.
Jag läste det. Det gör man bara en gång.

Jag ska inte säga något om döden. Jag vet väldigt lite om döden. Jag visste nog ganska lite om min pappa. Men jag kan säga något om en av mina vänner, som ett tag var djupt deprimerad och lekte med tanken på att ta livet av sig.

Det gick så långt att hon ställde sig på ett tågspår. Hoppade undan i tid, fick professionell hjälp men lade inte tankarna helt åt sidan. Förrän till i somras. När min pappa tog livet av sig. När hon såg vilka konsekvenser det fick. När hon fick läsa obduktionsrapporten. När hon fick se vad som händer när man tror att ingenting ska hända mer, när man tror att folk har slutat bry sig. Då hamnar man på SKL i Linköping.

Man ska visst skriva om självmord. Man ska skriva om självmord så som de skriver om det på SKL i Linköping. Inget kan vara mer förebyggande än det.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Av alla tusen bloggar jag läser varje dag är det här första gången jag orkar kommentera. Och du har så rätt, Hanna. Man ska skriva och prata om självmord. Om och om igen tills folk förstår hur fel det är. Dessutom får man vara arg!

Hej Hanna, Jojo Lager och jag har skrivit en artikel på Newsmill om suicidprevention som tog sitt avstamp i din text. Har du lust att gå in och kommentera? Det vore kul att höra dina tankar och funderingar även kring vårt inspel, din postning här ovan var angelägen och mycket bra! Modigt skrivet! Många hälsningar Annika Beijbom Länk: http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/09/visst-sk a-vi-tala-om-sj-lvmord-tala-det-r-s-tabu

Så rätt du har. Cancerfonden etc. Min pappa tog livet av sej för 26 år sedan. Skam och skuld. Själv beslöt jag mej för att erövra världen och att aldrig ge upp. Må så gott! Ulrika

Andrea, Jag tror inte heller att publicerandet av obduktionsrapporter är lösningen på självmordsproblematiken. Jag valde att inte tolka Hannas text bokstavligt på den punkten. Men det du skriver om rädsla hos anhöriga för att tala med en deprimerad om självmord stämmer väl in i mitt fall. En eller högst två veckor innan min syster tog livet av sig så sa hon till mig att hon funderade på att göra slut på alltsammans. Jag blev så in i helvete rädd att det enda jag fick ur mig var att ”man måste bita ihop” innan jag styrde in samtalet på något helt annat. Jag klandrar inte mig själv för att ha orsakat eller ens bidragit till min syster självmord. Men jag önskar, åh vad jag önskar, att jag då vetat vad jag vet idag. Att jag hade förstått att det hon sa i själva verket var ett väldigt tydligt rop på hjälp. För då hade jag valt en mer genomtänkt strategi än att bara hoppas på att hennes självmordstankar skulle gå över – bara vi inte pratade om dem. Därför hedrar det Hanna, och alla andra, som bryter mot tabut att berätta om nära anhöriga som begår självmord. Jag är övertygad om att det är ett bättre sätt att förebygga självmord än att tiga och skämmas. Ingen frisk människa vill avsluta sitt liv i förtid, men för att hjälpa en sjuk människa måste man som medmänniska kunna känna igen symtomen och veta vad man ska göra för att den sjuke ska få rätt vård. Kunskap är alltså alltid en bra start – oavsett om man ska bota huvudvärk eller själslig smärta.

Fint skrivet! Ett skäl till att självmordsbenägna ofta känner sig ensamma är just att anhöriga, vänner, kollegor är rädda för att prata om självmord/depression. De vet inte vad de ska säga vilket gör att den suicidala personen tycker att läget känns än mer hopplöst. Däremot tror jag inte att läsande av obduktionsrapporter förbygger suicid. En kan inte leva för att det som händer kroppen är hemskt. En kan inte leva för att andra inte ska bli förtvivlade. Suicidtankar uppkommer ju ofta för att en har så ont i själen/kroppen att en vill att ens lidande ska ta slut. Jag förstår tanken bakom en skrämseleffekt men isf skulle suicida omvandlas till ”bara” deprimerade och det är ändå ett mycket svårt tillstånd. Det är ungefär som att ta en huvudvärkstablett om en har ont i huvudet ofta – det hjälper för stunden men en har fortfarande kvar problemet (det som orsakar ständig huvudvärk).

Tack för din fantastiska krönika! Den tog. Det behövs pratas mer om självmord, tycker att du är jättemodig som berättar, och är med och bryter barriären. Har förut tyckt att du skriver för självutlämnande, men inte längre…

Jag beklagar sorgen. Jag känner inte min pappa särskillt väl, i motsatts till din far försöker han dra ut på det hela genom att knarka ihjäl sig. men…man ska nog inte ta sin egen inverkan på andra människor på för stort allvar. vi kan inte göra något åt, långsiktigt, hur de mår. och samtidigt så tror jag att som enda dotter så spelar man en stor roll i sin pappas liv. hoppas du har många fina minnen av din far! jag tänker på dig. Kram

ERIK Uppenbarligen har du inget att komma med när du skriver hit. Du har inga argument, det du skriver är bara tomt och innehållslöst. När det gäller självmord har du tydligen ingen aning om vad det handlar om. Du saknar helt insikt i detta och det verkar Hanna Hellquist också sakna, som tror felaktigt att obduktionsrapporter är medicinen.

Hej Hanna! Bra och starkt skrivet. Med utgångspunkt från egen erfarenhet delar jag din uppfattning. Det är genom att skriva och tala om självmord som vi förebygger dem bäst. Så blir vi mer observanta på varningssignaler, så lär vi oss hur vi ska reagera på dem, så tröstar vi varandra bäst när det som inte får hända ändå händer och så hedrar vi bäst minnet av en älskad anhörig som inte orkade leva längre. Att blunda för problemet gör inte att det upphör att existera.

fantastiskt bra sktivet, starkt och rakt. det är det bästa du skrivit av det jag läst. och det känns som din poäng träffar jätterätt!

1 2 3 4 5 ... 11
Senare inlägg Tidigare inlägg