Nästa fredag klockan 19 arrangerar bland annat Sveriges författarförbund en tillställning för Haiti på Kulturhuset. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med, och jag sa ja. ”Under kvällen kommer varje författare att framträda under fem minuter i en litterär stafett”, står det i utskicket.

Jo, tjenare.

Jag har varit med ett tag. Och så mycket vet jag, att det finns alltid författare som inte låter sig snärjas av futiliteter som, vad sa ni, fem minuter? FUCK IT. Min konst följer sina egna regler. Sen står de där och läser med halvslutna ögon. Håret svallar och kavajen är flottig eller åtminstone svart. De drar över sin tidskvot med fem minuter, tio, femton, och varje minut de drar över visar hur mycket de brinner för sin konst.

Själv är jag alldeles för väluppfostrad för att dra över tiden det allra minsta, och det slutar med att jag går ner från scenen och känner mig som en trist bokhållartyp. Helt okonstnärlig.

Jag skulle önska att det här var schabloner. Men för några veckor sen var jag på ett författar­evenemang i Västernorrland. Två halvkända författare, en okänd samt en vrålkänd. Och så jag då.

Den vrålkända var givetvis placerad sist i programmet. Evenemanget ägde rum i en teater­lokal utanför staden. Lokalen var smockad med finklädda människor som hade betalat en okänd summa för att se och höra oss författare. Pluggat i sina motorvärmare och fixat barnvakt och snyft snyft visserligen, men ändå, ingen kan förneka att det är en viss insats att stånka sig ut en torsdagskväll mitt i smällkallaste januari.

Författare ett inledde. Vi hade blivit tillsagda att inte hålla på längre än en kvart , eftersom vi var många som skulle prata, och man fick ju tänka på att det inte skulle bli för mastigt för publiken.

Författare ett pratade yvigt och papperslöst. Drog över fem minuter. Tio. Femton. Jag började snegla mot konferencieren. Men hon log så soligt. Författaren vände sig vid något tillfälle mot konferencieren och undrade om hon hann med ett stycke till, nu har jag väl hållit på alldeles för länge? Men konferencieren skakade på huvudet som för att säga, nu är du inne i ett så skönt sväng, så sluta inte! Och jag antar att konferencieren inte heller ville känna sig som en pedantisk sekundjägare, utan som en Majakovskij med dramatiskt hårsvall.
Författare två tog över. Timidare och mer famlande typ. Han pratade sin kvart, drog över med fem, tio, femton.  Samma grej igen. Ska jag sluta, har jag dragit över? Nej, fortsätt du!

Författare tre drog över med tjugo minuter. Vid det laget skulle  hela evenemanget ha varit slut. Men det var två författare kvar, och publiken kände sig antagligen manad att inta samma käcka tummen upp-hållning som konferencieren: dra över ni, skit i allt, vi tycker naturligtvis att er konstnärlighet ger er rätten att fresta på vårt tålamod i det oändliga.

Det kanske låter som om jag lägger på skulden på konferencieren. Det gör jag inte. Skulden är författarnas, men de skvätter den ifrån sig. Att fråga konferencieren om man får dra över är som att fråga värdinnan om det är okej att snyta sig i bordsduken. Hon kommer att nicka ja, kanske av häpenhet, kanske för att det känns pinsamt säga nej. Men inom sig drar hon ett tjockt svart streck över den middagsgästen till nästa gång.

Precis som jag kunde känna att den här publiken gjorde inför bokevenemang i största allmänhet. Nästa gång kommer de att dra sig till minnes den här klantiga tillställningen och skaka på huvudet: Nä, du. Inte en gång till.
Förutom Bokhållar-Bengt var det bara en författare som höll tiden, nämligen den vrålkända. I massmedierna ofta utmålad som snorkig och egenkär.