På lördag tävlar Anna Maria Espinosa i Melodifestivalen. Tidningarna beskriver henne som en ”kreddig” artist. Det betyder att hon, till skillnad från majoriteten av de tävlande, har stil, smak och förmåga att skriva låtar som faktiskt går att lyssna på. I en TT-intervju i veckan sa Anna Maria Espinosa att hon inte bryr sig om de synpunkter som vissa fans har på att hon syns i ett så folkligt sammanhang. ”Jag struntar i vad kreddtalibanerna tänker”, sa hon. ”Melodifestivalen är ju inte ondskefull eller läskig.”

Au contraire, kära indiesångerska. Psykologin har visserligen gjort begreppet ”ondska” omodernt men ur ett konstnärligt perspektiv är det svårt att beskriva Melodifestivalen som något annat än ren ondska. Dess general Christer Björkman snärjer, likt Mefistofeles, desperata artister. Han ger dem berömmelse i utbyte mot deras själar. Han hårdlanserar spektaklet så att övriga musikevenemang kvävs i ett halvår.

Mest av allt påminner Melodifestivalen om monstret i den gamla skräckfilmen ”The blob” – en geléaktig klump från yttre rymden som slukar allt. Det räcker att nudda vid the blob för att sugas in, frätas sönder och bli en del av en oformlig, stinkande massa. Att kritisera Melodifestivalen är lika hopplöst som att slåss mot the blob. Även en negativ text som den här göder den uppmärksamhetstörstande schlagerklumpen. Det spelar ingen roll om man slaviskt följer festivalen, eller klagar på att den får för mycket utrymme i medierna. Alla åsikter, alla skriverier, alla diskussioner i fikarummet om vilken låt som var bäst blir en del av the blob.

Det var enklare förr när Melodifestivalen var en talangjakt för talanglösa artister. Under de senaste åren har även begåvade musiker ställt upp, ofta när det börjat gå trögt i karriären (som för årets ”jokrar” Darin och Salem Al Fakir). Det må vara taskigt att gnälla på artister som tar chansen att nå en miljonpublik (särskilt när det är mer ekonomiskt fördelaktigt att bli blodgivare än att distribuera sin musik genom  Spotify) men den flåshurtigt folkliga festivalen är antitesen till god popmusik. Det känns mer sorgligt att en mästerlig rappare som Dogge Doggelito tävlar i morgon kväll, med låten ”Hippare hoppare”, än att han gör en aldrig så fånig reklam för Elgiganten. Det vore mindre tveksamt om Anna Maria Espinosa uppträdde på personalfesten hos en multinationell koncern som tillverkar landminor än lånade ut sin fagra stämma till Christer Björkman.

Det enda vackra jag sett i Melodifestivalen var den lilla dans som programledaren Kristian Luuk och koreografen Anna Vnuk gjorde till Daft Punks ”Make love” för två år sedan. Espinosa hoppas nog kunna skapa en liknande luftficka av kreativitet inuti the blob. Risken är stor att hon kvävs.

Om det bara fanns fler så kallade kreddtalibaner skulle liknande tragedier kunna undvikas. Men de syns och hörs sällan nu för tiden. Kanske skulle man kunna främja svenskt musikliv – och samtidigt lösa en internationell kris – genom att flyga hit riktiga talibaner från Afghanistan och omskola dem? Vi låser in dem på en kursgård, trimmar deras skägg så att de liknar folkrockarna Midlake, fyller deras mp3-spelare med svinkreddig indie och lär dem att upprätthålla disciplinen med cyniska blogginlägg i stället för med bambukäpp.