I mitten av nollnolltalet talades det mycket om att klassisk litteratur blivit hipp. Tjugoåringar i Stockholm klädde sig som artistokraterna i Evelyn Waughs roman ”En förlorad värld” och betraktade halvfranska band som lika viktiga accessoarer som glasögon och fluga. När Sturegallerian i Stockholm valde litteratur som tema för en skyltkampanj (med motiveringen ”vi ser mode och kläder som en berättelse, hur man klär sig och ser ut är som en bok”) fick kritikern Annina Rabe nog och bloggade att ”nästa reklambyrå/krönikör/modemagasin som börjar prata om hur hett det är med litteratur kommer att få alla delarna av ’På spaning efter den tid som flytt’ uppkörda i den region där solen aldrig skiner”.

Men hur löjlig den litterära modetrenden än var så längtar jag tillbaka till den nu. Böcker verkar nämligen ha blivit ohippa, i alla fall de som är tillverkade av papper. De största bokhandelskedjorna använder böcker sparsamt i sin skyltning, som om fullsmockade hyllor skulle skrämma bort kunderna, och snart – när e-boksförsäljningen tagit fart – kommer vi att se färre bokryggar även i svenska hem.

Naturligtvis är det praktiskt för trångbodda att kånka ner böckerna i källaren och ställa dem intill kartongerna fyllda av skivor och videokassetter. Och naturligtvis är det fantastiskt att hela litteraturhistorien snart bara är ett tangenttryck borta. Men jag känner en lika stark kärlek till böcker – oavsett om de är hundörade pocketar eller exklusiva kalvskinnsband – som jag känner en motvilja mot att ersätta dem med något som liknar en Gameboy. ”Läsplatta” är ett obehagligt ord. Det får mig att tänka på ”platt-tv” och ”platt-tv” får mig att tänka på alliansens kulturpolitik.

Jag har samma relation till mina böcker, skivor och filmer som Joakim von Anka har till sina pengar. Jag älskar att dra handen längs deras ryggar, dyka ner bland dem och sortera dem. Minns ni serien där Kalle Anka lurar i farbror Joakim att kontanter har blivit värdelösa och att Riksbanken bestämt att det nya betalningsmedlet är fisk? Joakim von Anka tvingas bygga upp hela sin förmögenhet på nytt. Snart står han intill ett gigantiskt berg av sill men när han ska dyka ner i skatten hejdar han sig. Fisken är varken trevlig att hålla i eller lukta på. Joakim von Anka inser att det inte längre är roligt att vara rik. Samma tomhet upplevde många musikälskare efter att ha bytt ut sina vinylskivor mot cd. Jag skulle känna likadant om jag skannade alla mina böcker och sparade musiken och filmerna på en hårddisk.

En annan jobbig följd av digitaliseringen är att det blir svårare och svårare att bedöma bekanta efter deras smakpreferenser. Förr kunde man kasta ett diskret öga på skivsamlingen när man var hembjuden till någon. Nu är man tvungen att sätta sig vid värdparets dator och klicka sig igenom deras ”iTunes”bibliotek och Spotifykonto – vilket ibland uppfattas som oartigt. På samma sätt kommer läsplattorna att göra det svårt för litteratursnobbar som brukar räkna antalet svenska deckare på värdens nattduksbord och dra av den siffran från antalet timmar som de tänkt stanna på festen.

”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ”, skrev Cicero. Bibliotek bestående av ettor och nollor har inte särskilt mycket soul de heller.