Familjen Haak bodde i Lima i Dalarna, och de hade alltid hundar på gården i slutet av 50-talet. Mannen i huset jagade både älg och rådjur, precis som de flesta andra män i Lima på den tiden, och hundarna tillhörde hushållet, som en gräsklippare eller nåt.
Jakthundarna som de hade i Haakgården var alla små original och inte sällan var de svåra att tas med. Från de främlingsfientliga stövartikarna som vägrade sova någon annanstans än på borstmattan i farstun, till taxarna som bara åt kalljästa bullar och sockor. De hade alla sina egenheter men gemensamt för dem allihop var att de var vad man kallar enmanshundar. Eftersom hunden tillhörde hela familjen Haak, så behandlade den naturligtvis alla medlemmar på ett vänligt sätt men när det verkligen gällde rådde det inget tvivel om var hundens lojalitet låg. Det var morfars hund. Den lydde bara honom.
När mamma berättar historier för mig om hundarna i Lima på den tiden så låter det som om alla var enmanshundar. Det sprang inga lösaktiga labradorer på gatorna i Lima inte. Det slickades inga främmande händer. Det satts inte vackert för vem som helst. Hunden höll sig till sin husse på den tiden, och om man skulle vinna en hunds förtroende så behövde man mer än några veckor på sig.
För tillfället har jag visserligen en katt men i längden är jag ingen kattmänniska. Självständighet gör inte så mycket för mig. Mitt bekräftelsebehov är så mycket större än min bekvämlighet och trots att jag vet hur jobbigt det är med enmanshundar som ingen annan kan ta hand om så är det ändå så jag vill ha det på något sätt.
Det händer att jag fortfarande blir attraherad av charm, men när jag tänker efter så ser jag inga fördelar med ett fördelaktigt sätt. Jag blir misstänksam, jag förbereder mig på att bli lämnad snart. Charm har inget långvarigt värde, jag går i gång på lojalitet.
Min senaste kille var av en annorlunda natur. Ingen förstod vad jag såg hos honom, ingen förstod vad han sa. Ingen visste om han skämtade eller var allvarlig, ingen orkade heller riktigt bry sig och följaktligen var det inte heller någon som kom honom riktigt nära.
Jag dras ofta till folk som ingen annan gillar. Då får jag ha dem för mig själv. Det är mycket viktigt för mig att få ha saker alldeles för mig själv. Mina killar vill jag inte alls ska gå hem i alla sammanhang, jag vet hur jag själv blir när jag träffar en sån kille på jobbet, han är tilldragande och trevlig och man går i gång lite och så visar det sig att han har en relation och då brukar jag tänka att det kommer aldrig att hålla, han är alldeles för vänlig mot alla. Han charmar alla.
Morfars jakthundar var inte vad man brukar kalla charmiga och det är såna hundar jag vill ha.
Jag vill vara ihop med en gammal stövartik. En som behandlar omgivningen med en alldeles lagom dos respekt, men som betraktar världen ganska avmätt från sin plats vid mina fötter.



Verkar som om all känner likadant inför denna krönika
. Härligt skrivet, tyckte först att det var lite småsorgligt att vi alla suktar efter samma sak men tänkte sedan ”varför inte?”. Även om vi gärna vill tro att just vi är alldeles lagom annorlunda så är vi ju i slutändan funtade på precis samma sätt . Kanske är det dags att glädja sig åt vår gemensamma mänsklighet istället för att ihärdigt skjuta ifrån oss den så fort tillfälle ges.
Sandra, 23:27, 30 mars 2010. Anmäl Anmäl
Hur fan jag ”hittade ” dig e oväsenttligt , men gilar vad du skriver ….inget skitsnack ,ärigt …
janne, (Webbsida) 22:44, 3 mars 2010. Anmäl Anmäl
intressant att se hur manga som haller med denna kronika. har alla ett sant stort bekraftelsebehov? – laskigt. Hur lange pallar man att fa bekraftelse framfor ‘bekvamlighet’ (fast jag skulle aldrig ens anvanda det ordet for ett forhallande, kanns annu mer laskigt!) – kanske forklarar den okade trenden av skiljsmassor i sverige?
maja, 21:48, 28 februari 2010. Anmäl Anmäl
Ja men precis så brukar jag också tänka! Det tråkiga är att jag (och så småningom också han) brukar inse att jag inte heller är så förtjust i honom. Då brukar han göra slut. Knepigt.
Sthlm, 17:11, 26 februari 2010. Anmäl Anmäl
men gud. här sitter jag och läser en krönika. och plötsligt slår det mig hur jag funkar. precis som du. lojalitet före charm alla dar i veckan. jag visste ju det. fast jag hade inte uttalat det. tackar snälla hanna
stina, 16:33, 26 februari 2010. Anmäl Anmäl
alla dras till olika typer, det är tur det. tror dock inte att känslorna sitter i charmen? man får ju hoppas att den charmiga är trogen och lika bra som den beskrivande önskade typen!
Kalle, (Webbsida) 00:17, 26 februari 2010. Anmäl Anmäl
Bra att du håller på din egenart. Fortsätt så. ”Jag vill vara ihop med en gammal stövartik” – det är onekligen en viss poesi över det.
isis, 11:57, 24 februari 2010. Anmäl Anmäl
Ni skriver otroligt underhållande, uppriktigt och bekvämt. Tack för en bra krönika. Mvh Karin
Karin, 21:14, 23 februari 2010. Anmäl Anmäl
Hmm, jag brukade vara populär men nu är det uppenbart ingen jävel som gillar mig, ska vi…?
Sven B, 21:10, 23 februari 2010. Anmäl Anmäl
Hmmm, ordet dörrmatta har av någon anledning bitit sig fast i bakhuvudet. Av beskrivningen att döma så verkar det bara röra sig om en svårare form av det vi alla lider av. Fråga: är du tillgänglig igen?
BillyB, 09:58, 22 februari 2010. Anmäl Anmäl