Familjen Haak bodde i Lima i Dalarna, och de hade alltid hundar på gården i slutet av 50-talet. Mannen i huset jagade både älg och rådjur, precis som de flesta andra män i Lima på den tiden, och hundarna tillhörde hushållet, som en gräsklippare eller nåt.

Jakthundarna som de hade i Haakgården var alla små original och inte sällan var de svåra att tas med. Från de främlingsfientliga stövartikarna som vägrade sova någon annanstans än på borstmattan i farstun, till taxarna som bara åt kalljästa bullar och sockor. De hade alla sina egenheter men gemensamt för dem allihop var att de var vad man kallar enmanshundar. Eftersom hunden tillhörde hela familjen Haak, så behandlade den naturligtvis alla medlemmar på ett vänligt sätt men när det verkligen gällde rådde det inget tvivel om var hundens lojalitet låg. Det var morfars hund. Den lydde bara honom.

När mamma berättar historier för mig om hundarna i Lima på den tiden så låter det som om alla var enmanshundar. Det sprang inga lösaktiga labradorer på gatorna i Lima inte. Det slickades inga främmande händer. Det satts inte vackert för vem som helst. Hunden höll sig till sin husse på den tiden, och om man skulle vinna en hunds förtroende så behövde man mer än några veckor på sig.

För tillfället har jag visserligen en katt men i längden är jag ingen kattmänniska. Självständighet gör inte så mycket för mig. Mitt bekräftelsebehov är så mycket större än min bekvämlighet och trots att jag vet hur jobbigt det är med enmanshundar som ingen annan kan ta hand om så är det ändå så jag vill ha det på något sätt.
Det händer att jag fortfarande blir attraherad av charm, men när jag tänker efter så ser jag inga fördelar med ett fördelaktigt sätt. Jag blir misstänksam, jag förbereder mig på att bli lämnad snart. Charm har inget långvarigt värde, jag går i gång på lojalitet.

Min senaste kille var av en annorlunda natur. Ingen förstod vad jag såg hos honom, ingen förstod vad han sa. Ingen visste om han skämtade eller var allvarlig, ingen orkade heller riktigt bry sig och följaktligen var det inte heller någon som kom honom riktigt nära.

Jag dras ofta till folk som ingen annan gillar. Då får jag ha dem för mig själv. Det är mycket viktigt för mig att få ha saker alldeles för mig själv. Mina killar vill jag inte alls ska gå hem i alla sammanhang, jag vet hur jag själv blir när jag träffar en sån kille på jobbet, han är tilldragande och trevlig och man går i gång lite och så visar det sig att han har en relation och då brukar jag tänka att det kommer aldrig att hålla, han är alldeles för vänlig mot alla. Han charmar alla.

Morfars jakthundar var inte vad man brukar kalla charmiga och det är såna hundar jag vill ha.

Jag vill vara ihop med en gammal stövartik. En som behandlar omgivningen med en alldeles lagom dos respekt, men som betraktar världen ganska avmätt från sin plats vid mina fötter.