Och sen är det fredag och vi ska läsa för Haiti på Kulturhuset. Snön fontänspyr över Stockholm och löpsedlarna uppmanar folk att STANNA INNE och vi samlas några författare i en loge och en kille kommer in med en back pungljummen Ramlösa med smak av något bär och jag förvånas över den starka känslan av kollegialitet när vi sitter där och småputtrar, författare från när och fjärran, författare som skriver chick-lit och dick-lit och queer-lit och high-lit och low-lit, författare som i vanliga fall kanske inte skulle förära varandra en fnysning sitter nu och upptäcker att vi delar samma nervositet och samma back pungljumma Ramlösa.
 
Sen börjar evenemanget och lokalen är halvfull och någon berättar att Carola var på Haiti nyligen och att hon gav ett barn en flaska Hugo Boss-parfym och den kostade sex hundra spänn och för den summan kan man köpa sig fem års skolgång på Haiti.

Carola och Hugo Boss-parfymen blir snabbt ett internt skämt under kvällen, något man kan referera till och plocka skratt på.

Jag är nummer sex eller sju, näst sist före paus. Jag har tre sidor ur min nya bok i innerfickan, den kommer ut i oktober, boken, inte innerfickan, jag har tajmat läsningen till punkt och pricka ty det skämtas naturligtvis ymnigt om min förra krönika, om författare som inte kan hålla sina tider.
Men plötsligt kan jag inte tänka på något annat än Carola och hennes Hugo Boss-flaska.

Jag får lust att spontanskriva en liten novell om den. Den börjar hetta som en feber i huvudet. Jag vet precis vad som ska finnas där. Det ska finnas en assistent som åker med Carola till Haiti. En ung kille som är son till en av hennes kompisar, han har hoppat av gymnasiet sista året och han är lite valpig och Carola har låtit honom få jobbet för att vara schyst. Hon blir lite rörd när hon ser honom.
Han heter Thor. Just så. Med h.

När de landar i Port-au-Prince, Carola och Thor, är de nervösa och spanar efter kontaktpersonerna som ska möta dem. Sen vet jag inte vad som händer. Jag får återkomma till det. Eller inte. Jag får återkomma till det om det visar sig behövas. Det viktiga är att Thor har fått i uppdrag att söka upp en bankomat på flygplatsen och fixa kontanter för Carola har inga, bara kort.  Men Thor råkar glömma den här detaljen, det är för stirrigt på flygplatsen, och lite senare när Carola är på plats bland ruinerna och det flockas en massa barn runt omkring henne frågar hon Thor hur det blev med cashen, och då uppdagas allting och hon orkar inte skälla på honom.
Det kommer fram en flicka till Carola. Flickan har sår på läpparna. Hon är kanske sex år. Hon sträcker upp armarna, och Carola böjer sig ner och kramar flickan. Hon känner hur flickan borrar in näsan i hennes hår.  
–Vad gott du luktar, säger flickan.
Och Carola får en impuls. Hon öppnar sin väska och fumlar fram sin parfymflaska.

Vilken tur för oss alla som samlas på Kulturhuset den där kvällen. För vi vill känna oss som goda människor. Och nu är det en gång för alla så att vi känner oss ytterligare en aning godare om det finns någon nedanför oss som vi kan ställa oss i armkrok och förakta.

Den här texten borde jag naturligtvis läsa. Hur ofärdig och improviserad den än blir. Men det gör jag inte. Jag går upp på scenen och läser de första sidorna ur min nya bok.