På nittiotalet släppte det kanadensiska punkbandet Swallowing Shit låten ”Christian metal = nazi reggae”. Med den titeln ville de åskådliggöra att kristen metal var en lika absurd som förkastlig genre. Sedan dess har gudfruktig hårdrock växt sig allt större – och det verkar även finnas en framtid för nazistisk reggae. Nej, Ace of Base har inte släppt en ny skiva. Däremot har den nystartade organisationen Nordisk Ungdom gjort en jamaicanskt klingande propagandalåt. I ”Tänk” beklagar en namnlös vokalist den svenska nationens förfall över en lunkande baktakt.

Låten har väckt debatt både i främlingsfientliga och dreadlockade kretsar. Reggaefansen är upprörda över att deras musik kidnappas. Och högerextremisterna har en kluven inställning till jamaicansk kultur. Men för Nordisk Ungdom, en utbrytargrupp ur Nationaldemokraterna, är det viktigt att prova nya grepp. ”Jag tror att det sista vi har råd att vara är konservativa”, säger en talesman för Nordisk Ungdom till sajten Nationell.nu. Reggaelåten är enligt honom ett sätt att ”bredda kontaktytorna mellan ungdomar och nationalismen”.

Medan så kallad vit makt-rock i allmänhet är mycket sämre än vanlig rock är ”Tänk” endast lite sämre än den svenska hippiereggae som producerats det senaste decenniet. Nationalisterna tycks ha studerat artister som Kapten Röd, Syster Sol och Kultiration. För att öka rootskänslan smyckar man låten med congas, moloken gitarr och plastiga syntar av den typ som jamaicanska stjärnor brukar föredra. Rader som ”ett land ska vara ett land, ett land där folket tar varann i hand” framkallar en bisarr ”one love”-känsla.

Men hur kände sig högerextremisterna när de gjorde reggae? Var de tvungna att duscha, heila och sjunga nationalsången efteråt? Eller finns ett spirande intresse för svart musik bland dessa patrioter? Svaret tycks vara det senare – i alla fall om man granskar musikforumet på Nordisk.nu, en ”portal för nordisk identitet”. Genrerna som fått egna underforum inskränker sig visserligen till ”motståndsrock”, ”neofolk”, ”vikingarock”, ”hårdrock”, ”klassiskt” och ”elektroniskt”. Men under rubriken ”övrigt” pågår en debatt om huruvida det är okej att gilla hiphop. Vissa nationalister lyfter fram rapparnas homofobi och antisemitism för att göra musiken mer tilltalande. Andra uppmärksammar black power-budskapet. ”Jag lyssnar en hel del på The Roots”, skriver signaturen Delambre. ”Deras första plattor var riktigt bra, med texter där de uppmanade sina svarta landsmän att försöka ta sig tillbaka till sina rötter – genom att åka tillbaka till Afrika.”

Afrocentrismen går lätt att förena med den ”etnopluralism” som Nationaldemokraterna förespråkar. Enligt den är alla etniska grupper lika mycket värda men bör leva åtskilda. ”Att förlora sitt land är tråkigt javisst så res dig upp, etnopluralist”, som man uttrycker det i ”Tänk”. Kusligt nog är idén om att svarta bör återvända till Afrika inte det enda som kan tänkas tilltala nationalisterna i rootsreggae. Vurmandet för naturen och kärnfamiljen är också kompatibelt med modern, svensk högerextremism.

”Nazi punks fuck off”, sjöng Dead Kennedys en gång. Kanske blir det snart nödvändigt att göra reggaelåt med samma budskap.