Jag kollar på ”En plats på landet” på åttan och blir så provocerad att jag hoppar upp och ner i soffan och rycker min kille i skjortärmen och skriker. Titta, skriker jag, när programledaren leder ett fjunigt engelskt läkarpar runt hedarna i Yorkshire i förhoppningen om att sälja dem ett hus i åttamiljonersklassen, titta på asen!

Programmet går ut på att folk med resurser och längtan till landet får hjälp via teve, programledaren som har något slags bakgrund i mäklarbranschen hittar passande hus och sen vallar han runt de unga paren så att de får välja och vraka.

De har runt tio miljoner att spendera. De ser ut att vara sjutton år. De är båda läkare och har precis sålt sitt lilla radhus i London och fått bra betalt, mycket bra betalt. De har rötter i Yorkshire. De vill ha mer utrymme, kanske en hage för får, kanske några extra rum för de kommande barnen.

Programledaren visar synliga bjälkar, nybyggda köksöar, takfönster, spiraltrappor, 1700-talsvalv och milsvida utsikter. Paret säger okej och lovely och really nice actually. De har tio miljoner att spendera. De ser ut att vara sjutton år.

Hur går det till? Var fan får folk sina pengar ifrån? Hur gör de? När min kompis ber om lån för att köpa loss sin medelmåttiga tvåa målad i Stockholmsvitt (till ett brakpris, riktigt brakpris, men det är en annan historia) så får hon nej överallt för hon hade ett riktigt dåligt år en gång och det ska hon aldrig låtas glömma.
Det är väl bra att unga har resurser, säger min kille, att det inte bara är äldre som kan köpa hus, och du är bara avundsjuk, säger han.

Ja det är klart jag är. Jag unnar dem banne mig inget hus i Yorkshire. Jag tycker gott att de kan bo kvar bland avgaserna i London (bara det är en dröm för många, men trädgården var ju för liten herreminjävlagud!) eller ännu hellre, i en tunna med skit.

This is the master bedroom, säger programledaren och visar ett rum som är lika stort som hela min lägenhet. Jag förstår mig inte på människor som inte är avundsjuka. Jag unnar dem ingenting.

Förra veckan satt jag på en flygplats när en Norah Jones-video visades på en monitor i taket. Min första impuls var att vända bort blicken men den mjuka jazzrocken fick mig att slappna av. En förrädisk frid spred sig i min kropp. När min fot somnade insåg jag vad som höll på att hända. Jag stoppade snabbt mp3-lurarna i öronen, blundade och fick igång blodcirkulationen med gangsterrap.

Den ormfriserade Medusa, som förvandlade människor till sten, var ett monster i den grekiska gudavärlden och lever kvar i flera skepnader än i dag. Den här våren är hon dubbelt bioaktuell i ”Percy Jackson – Kampen om åskviggen”, där hon gestaltas av Uma Thurman, och ”Clash of the titans” där hennes överkropp spelas av fotomodellen Natalia Vodianova och resten är en gigantisk, slemmig reptil. Enligt mytologin var Medusa från början en vacker kvinna som hade sex med Poseidon i Atenas tempel och för det bestraffades med ormfrilla och försteningsblick. Hon spred skräck tills hjälten Perseus högg av henne huvudet.

Genom historien har Medusa beskrivits både som tragisk femme fatale och ondskefullt vidunder. Hon inspirerar såväl feministiska som misogyna tänkare. Sigmund Freud betraktade sagan om Medusa som ett uttryck för kastrationsångest. När en ung pojke för första gången ser ett kvinnokön gör frånvaron av penis, omgiven av hår, honom paralyserad av skräck. Likt åttaårige Butters, som i förra veckans South Park-avsnitt fick ett psykbryt av att se en kvinnobuske och började pyssla med bonsaiträd, blir pojken nervös för att han ska förlora sin penis. Dessutom betraktade Freud, naturligtvis, ormar som fallossymboler.

Om psykoanalysens fader zappades hit i en tidsmaskin skulle han antagligen köpa en biljett till Lady Gagas konsert i Globen. Popdivans kaotiskt könsöverskridande stil har fått en stor del av västvärlden att med freudiansk iver diskutera om hon kanske har en penis. I sin senaste video ”Telephone” blottar hon sitt kön för två butchiga fångvaktare på en kvinnoanstalt. ”Jag sa ju att hon inte hade någon kuk”, säger den ena. ”Synd”, säger den and­ra. För alla som innerligt hoppades att Lady Gaga skulle vara en transa framkallar scenen en viss kastrationsångest. Att Lady Gaga tröttnat på att tillskrivas penisavund blir ännu tydligare när hon och bästisen Beyoncé bränner i?väg i Uma Thurmans bil The Pussy Wagon från ”Kill Bill”.

Till det yttre är Lady Gaga en modern Medusa – särskilt när telefonsladdar slingrar sig i hennes hår och hon i slutet av videon förgiftar alla gästerna på en vägkrog. Dessutom bär hon alltid solglasögon från Versace, vars logotyp föreställer den ikoniska reptilkvinnan. Men hur många naken­chocker hon än ställer till med förvandlar Lady Gaga inte sin publik till stenstoder. Det gör däremot Norah Jones.

Den moderna Medusaeffekten har nämligen inget med sex att göra. Den uppstår när du möter den totala banaliteten och tycker att den är mjuk och bekväm. Trött på larm, skrik och glamour låter du dig förföras av ljummen soul. Din kropp blir grå och stel. Du hinner tänka ”det är verkligen skickliga musiker på den här skivan” innan de sista synapserna förstenas och Norah Jones slukar din själ.