Det har börjat en flata på mitt jobb på radion. Hon är ett exotiskt inslag på vår arbetsplats, vare sig hon eller jag vill. Hon säger saker som ”jamen, hur är homokulturen i Vancouver?” när vi pratar vinter-OS med Radiosporten, och hon utbrister helt självklart ”åh, jag älskar bibliotikarieflator!” när vi gör en telefonare med en manlig boråsare som förklarar stadens överskott av kvinnor med att Biblioteksutbildningen och Textilhögskolan finns där. Hon är den ständiga flatan. Hon låter oss aldrig glömma.

Inte för att vi någonsin skulle komma på tanken att glömma, inte ens för en sekund. Vi är unga och vi jobbar med medier, det här har vi faktiskt utbildning för, hurra! Men eftersom vi är public service så gör vi radio för alla, även för folk som inte jobbar med medier och inte heller är medvetna om vad man får och inte får säga om homosexuella. Vad som är kutym. De har inte lärt sig att inte reagera.

Så fort flatan vädrar sin rätta natur (ja, här får ni gärna reagera) så bågnar mejlkorgen av upprörda människor som i knackiga versaler undrar om vårt program har blivit en megafon för gaylobbyn i Sverige. När vi andra programledare, vi heteros, dissekerar våra kärleksrelationer i etern eller när mannen i gänget önskar sig tio tibetanska oskulder av motsatt kön i julklapp, vilket händer oftare än vad man kanske kan tro, så reagerar inte lyssnarna alls. Vi är ju normen. Det finns inget att ifrågasätta. Och det är väl inte så konstigt egentligen, det ligger ju i ordets betydelse.

Jag lever i normen. Jag klampar omkring i den var och varannan dag i snöblasket i Sickla Köpkvarter, bland husägande småbarnsföräldrar med sprängfyllda Willyspåsar, sömnbrist och ansträngd ekonomi.
Och jag lider inte på något sätt av det, det handlar inte om det. Jag har det jävligt bra, jag åtnjuter alla fördelar som följer med att vara helt normal. Däremot så har jag blivit imponerande snabb med att visa upp en annan sida, att streta emot det här som på något sätt känns oundvikligt om man snart ska fylla trettio, är hetero och ännu inte har opererat bort livmodern. Jag vill att flatan ska bli min bästa vän! Bind mig, älska mig och ta med mig på flatfester! Säg att jag är okej ändå. Rädda mig!

Så jag fattar inte de där mejlen som trillar in. Jag förstår verkligen inte.

Jag tycker att det ofta är så där. Folk jag känner reagerar på samma saker men de flesta i min absoluta närhet visar det inte gärna, de har lärt sig att dölja sin förvåning och de har lärt sig vad som är lämpligt att säga om de nu inte lyckas dölja det.

Och det konstiga är liksom inte att reagera om någon är gay, det konstiga är när man tycker att det är helt i sin ordning att reagera. Det konstiga är när man skiter i att man tillhör den här oproportionerligt arga, felstavande massan som mejlar in till radioprogram och klagar på att flatan inte skäms för sig, inte ens lite grann.