Eftersom pappa hade glömt att dra åt handbromsen på sin vita Nissan Bluebird kombi så började bilen plötsligt rulla så sakteliga nedför den lätt sluttande gräsmattan vid sommarstugan. Det var bara jag som var där just då och bara jag som såg. Vid slutet av gräsmattan gick det rakt utför, rakt ned i den gigantiska hålet till damm som pappa hade låtit gräva. Och bilen rullade.

Jag var nio år då och lyckligtvis helt utan någon som helst självinsikt. Jag var fullkomligt ovetande om mina fysiska begränsningar.

Eftersom pappa var i trädgården på andra sidan huset och mamma stod i farmors och farfars kök på andra sidan vägen och lagade mat med radion på så räknade jag snabbt ut att det bara var jag som kunde göra något åt den annalkande katastrofen. Så jag sprang till bilen, den rullade ju inte så fort, och så ställde jag mig framför bilen med händerna på motorhuven och tog spjärn med fötterna i gräsmattan och försökte hålla emot. Det gick ju inte så klart, jag sprang baklänges och bilen rullade allt närmare kanten av dammen, jag skrek på pappa, jag skrek som en gris och till slut hörde pappa och han kom sättande, slet upp dörren på förarsidan och fick tag i handbromsen och drog åt.

Jävla onge, sa pappa när han hade pustat ut, vad tänker du med? Det fattar du väl att du inte kan ställa dig framför en rul­lande bil!?

Men det fattade jag ju uppenbarligen inte, för jag var nio år och kunde inte för mitt liv förstå varför det skulle finnas någonting i den här världen som det inte var meningen att jag skulle klara av. Det var ju i den andan pappa hade uppfostrat mig. Jag känner att jag lätt blir sentimental när det gäller pappa nu för tiden och det kanske inte är så konstigt, men man måste ändå passa sig för sentimentalitet för det är ingen hipp egenskap.
Men hade det inte varit för pappa så hade jag aldrig ställt mig framför hans rullande Nissan Bluebird kombi, oavsett vem som hade glömt att dra åt den där handbromsen.