Häromveckan såg jag emobandet 30 Seconds to Mars uppträda i Stockholm. ”Det här suger så hårt”, suckade en vän medan amerikanerna spelade sin bjäbbiga punkpop. ”Vi ska vara tacksamma för emo”, sa jag. ”Om inte den genren fanns skulle alla de här ungarna lyssna på nu metal. De skulle inte ha svart nagellack, rufsigt hår och gulligt pandasmink. De skulle ha muskler, basebollkepsar, tätt sittande ögon och se ut som fångvaktare i Abu Ghraib-fängelset.”

Av alla de katastrofer som människor oroade sig för kring millennieskiftet var nu metal den enda som gjorde mig rädd. Den debila genren – en grötig blandning av rap och metal – såg länge ut att bli den dominerande musikstilen under nollnolltalet. Rockhistoriska revisionister inbillar sig gärna att The Strokes var det nya årtusendets första stora band. I själva verket var det Limp Bizkit – ett gäng amerikanska birasvennar som lånade hiphoppens sexism, hårdrockens dumhet och white trash-kulturens förakt för allt som var konstigt.

Det fanns försonande drag hos vissa nu metal-artister, främst de svängiga Korn och teateraporna Slipknot, men majoriteten av banden lät så gräsligt att det kändes som om rockmusiken skulle dö före sitt femtioårsjubileum.

Nu metal verkade också göra publiken dummare. När Limp Bizkit uppträdde på den återupplivade Woodstockfestivalen 1999 påminde kaoset framför scenen mer om europeisk fotbollshuliganism än om rock’n’roll-dekadens. Unga män skövlade området, satte eld på byggnader, slogs, våldtog och vrålade ”visa pattarna”.

Stämningen skilde sig inte bara från den gamla Woodstockandan utan också från nittiotalets alternativkultur. Rockstjärnorna var inte längre svårmodiga outsiders som Kurt Cobain, utan vanliga snubbar. Fred Durst, sångaren i Limp Bizkit, såg exakt ut som busen som doppar veklingar i toan i en high school-film.

I mars 2000 publicerade tidningen The Face artikeln ”Help save the youth of America” där man beklagade att så kallade ”mooks”, busar, hade tagit över ungdomskulturen: ”Beväpnade med en ölhävande, bak-och-fram-vänd-keps-bärande machoattityd har de kapat alternativrörelsen som skapades på nittiotalet av liberala, samhällsengagerade artister som Nirvana och Nine Inch Nails.” Trots att samhällsengagemanget hos de senare banden var en efterkonstruktion höll de flesta äldre rockkonsumenter med om att tonåringarna spårat ur. De drog en lättnadens suck när luften gick ur nu metal runt 2004. Limp Bizkit slutade ge ut skivor (kanske för att alla deras fans hade tagit värvning och blivit kanonmat i Irak) och ersattes av deppiga, mer feminina metalcore- och emoband som vände ilskan inåt i stället för utåt.

Den sofistikerade populärkulturens avsky mot nu metal var så stark att genren nästan blev intressant. Därför känner jag inte bara oro, utan också en morbid förtjusning, över att Limp Bizkit planerar en comeback. ”Vi är mer äcklade och uttråkade av dagens tunga populärmusik än av varandra”, sa Fred Durst i höstas. The Guardian utnämnde omedelbart Limp Bizkits återkomst till en av rockhistoriens tio värsta comebacker – innan den ens ägt rum. När bandets femte album släpps senare i år kommer tusentals busar att göra vågen och lika många emobarn att se sig nervöst över axeln när de går på skoltoaletten.