För ett par somrar sen kom Linda ut till mig på landet och slängde upp sin stora bruna resväska på sängen och deklarerade att hon tänkte stanna i en vecka, minst. Sen plockade hon fram sina baddräkter och sina sommarklänningar och ställde in sina krämburkar och schampoflaskor i skåpet i badrummet som alltid luktar avlopp och lite mögel, placerade sin tandborste bredvid min och lutade sig sen tillbaka i en av trädgårdsstolarna, stoppade in en snus och drog ett djupt andetag av lantluften.

Nu jävlar blir det tjejsommar, sa hon.

Vi var båda singlar den sommaren, inte för att det spelar någon större roll när man sitter i min sommarstuga för där finns inga män ändå, men det kändes liksom som om det bara var hon och jag i hela världen när vi flöt omkring nakna på luftmadrasser i sjön och drack Coronas. Det var helt onödigt att Linda tog med sig några baddräkter eller kläder över huvud taget för den sommaren var vi nakna nästan hela tiden utom när Göran såg så klart.

När Linda var liten hade hon en bästis som hette Malena. Linda och Malena såg likadana ut, lika blonda kortklippta frisyrer och lika stentvättade jeans. De bodde på samma gata och gick i skolan som vanliga barn men Linda och Malena levde liksom i sitt eget lilla universum där bara de två existerade. Det kunde räcka med en enda blick från Malena för att Linda skulle bryta ihop i en två timmar lång fnitterattack, som i sin tur utlöste en likadan attack hos Malena. Skolutflykter fick avslutas i förtid för att både Linda och Malena hade kissat ner sig av skratt, de fick sitta längst bak i skolbussen med termobyxorna på tork och skämmas. Luktar det inte kiss här? undrade någon av klasskamraterna och då bröt Linda och Malena ihop igen, de kunde inte hjälpa det men det gjorde inte så mycket. De brydde sig inte om vad de andra tyckte.

De levde bara för varandra och var mycket nöjda med det. Ingen och ingenting kunde påverka dem. Likt vatten på två blonderade gäss rann omvärldens åsikter och önskemål av dem, ingen annan kompis, förälder eller kille var någonsin tillräckligt viktig för att lyckas komma igenom det hårda hölje som en vänskap mellan två tolvåriga tjejer skapar.

Det finns en fördom om kvinnliga vänskaper, att de är lätta att spräcka, att det räcker med att en man ska visar sig för att biologin ska kicka in och flicksnärtorna glömmer allt vad blodsband innebär och kastar sig kring halsen på honom.

Som en motreaktion till detta händer det ofta att kvinnor, för att skydda sina samkönade relationer väljer att se män som lägre stående varelser så att de ska ha ett självklart argument för att låta bli, inte en chans att en karl ska komma emellan oss, hör du det, Susanne, det finns inte en jävla chans! Och då blir karlarna sura.
Linda och Malena var befriande ovetande om hur skör deras vänskap ansågs vara och de körde på i samma stil genom hela grundskolan och gymnasiet, ända till Malena flyttade till England.

Och nu har Linda och jag varandra. Vår vänskap är ogenomtränglig och nästan helt oberoende av vår omvärld. Inga föräldrar, män eller andra vänner kan rucka den, bara vi själva. Det kan verka provocerande för en del män, men lyckligtvis behöver vi ju inte bry oss om vare sig karlar eller kläder när det är tjejsommar.