Nyligen satt jag på flygplatsen i Los Angeles och skulle äta lunch, och till den beställde jag en Budweiser. Servitrisen bad att få se min legitimation. Först kände jag mig lite smickrad. Men sen tog hon upp beställningen från en sjuttioplussig senior vid grannbordet, och när han ville ha öl bad hon också honom om leg.
Det är för att undvika att folk ska ta illa upp, förklarade hon, vare sig för att man ber dem om leg eller inte gör det. Enklare då att behandla alla lika.
För några veckor sen greps sju människor på Irland. De hade planerat att mörda konstnären Lars Vilks för att han avbildat Muhammed som rondellhund.
Just dödshotet kan jag få en känsla av att det anses lite vulgo att uppehålla sig vid. Tonläget – i synnerhet på kultursidorna – har pendlat mellan raljant och spydigt.
Coolast verkar man vara om man gör en likgiltig lov runt mordplanerna och istället börjar prata om vilken kass konstnär Lars Vilks är, vilken platt provokation rondellhunden är och gärna också antyda något om att Vilks ser misstänkt upprymd ut när han forslas mellan morgonsofforna.
Kulturskribenterna har bjudit upp till fnissfester om den här Jönssonligan som den irländska polisen haffade. Hö-hö-andet visste inga gränser när det kom ut att en av de misstänkta kallades Jihad Jane, och visade sig vara en tant som grannarna i White Trash, Kentucky, inte trodde om att kunna gillra en råttfälla utan att få tummen i kläm.
Än sen? Det kanske inte är de allra skarpaste besticken som anmäler sig till såna här uppdrag. Men man blir inte mindre mördad för att det är en pajas som håller i revolvern. Fråga Olof Palmes familj.
Mordhot är inte särskilt hö-hö. Mordhot gör något, inte bara med den hotade, utan sprider sig som mörka ringar på vattnet. Naivt vore att tro något annat. Den naiviteten kan stå oss alla dyrt.
Jag ska säga vad som oroar mig. Det är den smygande, omärkliga anpassningen efter dem som vrålar högst och hotar flest.
Konstnärer och intellektuella är rörliga i huvudet. Det måste de vara. Men det betyder också att de är duktiga på att bortförklara och göra om saker, inför omvärlden och inför sig själva.
Nästa gång en konstnär eller författare får lust att göra något kritiskt eller rentav hädiskt om islam, att röra sig lika fritt inom islam som man har vant sig vid att göra inom de andra världsreligionerna?… det är så lätt att ta ett litet steg åt sidan och göra något annat i?stället. Det finns ju så mycket att skriva om!
Och man känner sig inte det minsta anpasslig. Man känner inte för en sekund att man säljer ut något viktigt och dyrbart. Vadå? Jag valde bara av egen fri vilja att ta upp något annat. Det kändes inte riktigt?… genomtänkt. Men jag ska. Någon annan gång.
Ingen vill att konsten ska bli utslätad. Tyvärr är det svårt att styra och bestämma exakt på vilket sätt konsten ska provocera.
Däremot kan man bestämma hur man ska hantera människor som vill ta död på konstnärer som misshagar dem.
Man kan göra som på flygplatsen i Los Angeles: tassa i kringelkrokar och be pensionärer om leg när de beställer öl, så att ingen ska känna sig kränkt.
Man kan också säga: Sök hjälp, dumdjävel.
Man bör naturligtvis säga detta ”sök hjälp, dumdjävel” på ett så respektfullt och hövligt sätt som möjligt.



Mycket bra skrivet! Vi ska förstås inte acceptera mordhot, åsiktsförtryck och intolerans i några sammanhang. Att förlöjliga dem som hotar, gör inte hoten mindre farliga, tvärtom! Det har inte på 70 år varit viktigare än nu, att försvara yttrandefrihet, tryckfrihet och religionsfrihet!
Gunnar, 13:51, 26 mars 2010. Anmäl Anmäl
Ställ istället (krydd)stället på svalt mörkt ställe.
:-), 13:07, 26 mars 2010. Anmäl Anmäl
Mycket bra kommentar. Jag håller helt med skribenten. Mordhot är inte något att raljera över. Rowan Atkinson har uttryckt konflikten mellan å ena sidan rätten att kränka och förlöjliga som ligger i yttrandefriheten och å andra sidan ”rätten att inte bli kränkt”. ”But in my view the right to offend is far more important than any right not to be offended. The right to ridicule is far more important to society than any right not to be ridiculed because one in my view represents openness – and the other represents oppression.”
HC, 13:00, 26 mars 2010. Anmäl Anmäl
mkt bra Benke
eva, 12:41, 26 mars 2010. Anmäl Anmäl
Bra krönika, men vad gäller Wilks tycker jag det är bättre att med ord och konst ”ge sig på” levande människor som böjer sig under döda eller levande religiösa auktoriteter. Hoppar man på Jesus, Muhammed, Buddha och liknande kan de ju inte försvara sig av kända skäl. Däremot har de en del ömsinta försvarare som blir så sårade i sina själar att de blir beredda att såra människors kroppar ända till döds. För övrigt var islamistiska talibaner i Afghanistan inte särskilt ömsinta mot buddhisterna när de med kanoner sköt sönder deras uråldriga jättestatyer av Buddha för några år sedan.
Bertil Broden, 12:41, 26 mars 2010. Anmäl Anmäl
Jag har länge haft uppfattningen att Bengt är en briljant skribent som inte riktigt förstår sig på politik alla gånger. Uppfattningen måste härmed ändras till att Bengt är en briljant skribent som dessutom har goda insikter inom politik. Dessutom har han mod och integritet. Hatten av!
Den Väldige, 11:46, 26 mars 2010. Anmäl Anmäl