Den 8 februari tog amerikanska MTV bort raden ”music television” från sin logotyp. Den 10 mars dog den före detta barnskådespelaren Corey Haim av en överdos smärtstillande medicin. Att dessa händelser inträffade så tätt inpå varandra kändes logiskt – i alla fall för den som minns ”Lost boys”, Corey Haims bästa film. Där spelar han åttiotalets coolaste fjortonåring – med blonda slingor i håret, rosaspräcklig skjorta och trenchcoat med uppvikta ärmar. I början av filmen flyttar han hem till sin morfar, som bor i ett kråkslott, och Corey oroar sig för att inte längre kunna titta på den coolaste kanalen. ”Ser du någon tv-apparat här?” frågar han sin storebror. ”Jag ser ingen tv, Mike. Och vet du vad det innebär om det inte finns någon tv? Ingen MTV!” 

2010 skulle en tonåring knappast sörja om MTV saknades i digitalboxen. Kanalen prioriterar sedan många år så kallade realityprogram där tribaltatuerade snubbar elchockar sina testiklar och svanktatuerade brudar dricker shots. MTV är inte längre en källa till coolhet. Det är trash-tv vars enda behållning är att tittaren känner sig smartare och snyggare än personerna i rutan. Europeiska MTV har dock, till skillnad från sin amerikanska förlaga, inte brytt sig om att ta bort orden ”music television” i logotypen. ”Vi älskar musik”, står det på den svenska MTV-sajten trots att m:et i förkortningen sedan många år står för ”miffo”. 

Jag blir alltid ledsen när jag tittar på MTV nu för tiden. Att kanalen som man växte upp med har blivit grisigast i tv-tablån känns ungefär som om en barndomsvän skulle tvingas sälja stjärt på Sergels torg. Den nya logotypen är ett bra tillfälle för oss att sätta punkt, överge MTV för gott och i stället glädja oss åt att musikvideon lever och frodas på nätet. I veckan var den stora hitten MIA:s ”Born free”-video, en brutal fascistskildring regisserad av fransmannen Romain Gavras.  

Naturligtvis blev den bortplockad av Youtube – vilket genererade ännu mer press för MIA – och naturligtvis är det inte svårare att googla fram den än Rammsteins grovporriga ”Pussy” eller Erykah Badus JFK-mordsstriptease ”Window seat”, för att nämna två andra omdebatterade videor. Man kan störa sig på att det främsta målet för många artister tycks vara att bli bannlysta av både MTV och Youtube. Samtidigt är det naturligt att videoregissörerna testar gränser i en konstform som länge varit omgärdad av absurt strikta regler. 

Att titta på musikvideor är hur som helst en miljard gånger mer underhållande nu än på åttiotalet. MTV-nostalgin är både onödig och falsk. Vid närmare eftertanke var stunderna framför dumburken frustrerande enkelspåriga. ”120 minutes”, ”Headbanger’s ball” och ”Yo! MTV raps” sändes bara en gång i veckan. En typisk timme framför MTV såg ut så här: Rick Astley, Glenn Medeiros, Mel and Kim, reklam, Samantha Fox, Jason Donovan, Rick Astley, reklam, Rick Astley, Taylor Dane, Rick Astley, reklam. När LL Cool J:s ”I’m bad” eller The Cures ”Close to me” äntligen visades tänkte man likt en idiot ”wow, nu börjar de nog visa bra videor” och fortsatte titta på Glenn Medeiros, Rick Astley, Jason Donovan, reklam, Paula Abdul, Mel and Kim, Rick Astley, reklam…

På Cypern finns en stad som heter Famagusta. Det brukade vara ett av Cyperns största turistmål, lyxhotellen trängs längs stranden men inga människor åker längre till Famagusta och ingen bor där heller. Staden är numera militärt område.

Om man tar en guidad tur med båt i Cypern så kan det hända att man åker förbi Famagusta, och då berättar guiden om den turkiska invasionen 1974. Guiden berättar antagligen om de bakomliggande orsakerna men dem glömmer man snabbt eftersom man är svajig av vinet som är gratis och av solen som är alldeles för stark och egentligen vill man bara bada så man kvicknar till. Men så berättar guiden om hotellen som människorna flydde hals över huvud från när militären kom, han berättar om hotellbalkongerna där kaffekopparna fortfarande står kvar, nästan 40 år senare. ”Spökstaden” säger han och då fångar han ens intresse. Kusligt. Man kan nästan inte tänka sig att det står en övergiven stad med 40 år gamla kaffeslattar i koppar på hotellbalkonger, mitt på en charterö i södra Europa.

Jag får samma känsla när jag åker ut till sommarstugan, för första gången sen jag lämnade den i höstas. Det är kusligt. Snödroppar och scilla blommar i gräsmattan men inomhus är det fortfarande augusti, det ligger gamla fimpar i ett askfat på spiselhällen och jag minns vilka som har rökt dem. Och pappas sista tobakspaket ligger där. Jag undrar om han visste att det skulle bli hans sista paket när han köpte det. Att han inte ens tog sig tid att röka upp det. Han älskade ju att röka! Han hade ju ändå köpt det! Då har man bråttom bort.
Det är som att återvända till en brottsplats. På loftet ligger skivorna utspridda över golvet, alla repiga fullängdare som jag köpte på loppisarna i Karlstad i somras; Rolling Stones, Rod Stewart, Eurytmics, Madonna, Bruce Springsteen och Joan Armatrading. Gud vad jag lärde mig att älska Joan Armatrading! Jag spelade henne sönder och samman i somras, det hördes ett konstant trallande från övervåningen. När jag tapetserade om köket i den svenskaste av alla kökstapeter och grinade samtidigt så gjorde jag det till Joans I´m lucky, so lucky, och ungefär en minut in i låten hakade skivan upp sig – lucky -lucky- lucky- lucky – så jag fick ställa mig i trappen upptill loftet och stampa till. Så att Joan kom igång igen. Så att jag kunde fortsätta. Jag kunde nästan inte göra någonting utan Joan.

Sommarstugor är jävligt läskiga. Det är på något sätt aldrig nutid i en sommarstuga. Det är alltid fjolåret, eller 1974, eller om tio år när vi äntligen har byggt ett badrum. Det är aldrig just nu. Fast just i somras fanns inget annat än sommarstugan. Det fanns inget annat än just nu. Jag tänkte inte att jag någonsin skulle åka tillbaka till Stockholm, jag började kolla på hundannonser och övervägde att köpa mig ett par myskankor som kunde få gå lösa i trädgården, jag tänkte inte att livet i stan fanns kvar för mig. Men sen blev det för tråkigt och jag bestämde mig för att åka ändå. Jag brydde mig inte ens om att städa i ordning, jag bara stack.
En brottsplats måste få vila, sjunger Plura. Stugan borde kanske få vila lite. Och Joan behöver definitivt en paus. En 40 år sisådär.
Hanna Hellquist