Det är valår i år och det kommer att dyka upp en massa så kallade webbundersökningar med frågor i stil med om man håller med om att vi ska skrota försvaret och lägga pengarna på barnomsorgen i stället och hur viktig tycker man att frågan är, mycket viktig, ganska viktig, inte alls.

När man har klickat igenom alla sisådär tjugo frågorna brukar det dyka upp en stapel där det står vilket parti som ligger närmast ens åsikter.

När det vankades val till EU-parlamentet härom­året blev jag lite fixerad vid de där undersökningarna, jag tror att det började när jag fick ett ryck och gick igenom en undersökning och kom ut som centerpartist, vilket är det sista på jorden, eller åtminstone i riksdagen, jag skulle definiera mig som.
Men det stod ju där.

Jag berättade det för några bekanta under en middag och de fnös att det vet man ju hur det är med såna där undersökningar.

Och jag ställde den opassande följdfrågan: Nej, hur är det med såna där undersökningar?…? Det fattar du väl, fnös de, man får ju svar efter de frågor man ställer! Var hittade du den där undersökningen? På DN:s hemsida, svarade jag.

Just det, fnös de. (Det fnyses mycket bland mina bekanta, som ni hör.) Och de sa något om borgarpressen.
Säga vad man vill om DN – detta är en parentes – men man måste säga att det är bra jobbat att år efter år lyckas bibehålla ett sånt gediget högerrykte bland vänstermänniskorna, och ett lika gediget vänsterrykte bland högermänniskorna. ALLA hatar DN. Till och med vi som jobbar där. Något måste vi göra rätt. Slut på parentes.
Man vill ju inte gå i den slemma borgarpressens strypkoppel, så jag gjorde ett test som jag hittade på Aftonbladets hemsida.

Den här gången blev jag kristdemokrat.

Vad skulle jag göra nu? Söka mig till Norrskensflammans webbtest? Har de något? Finns Norrskensflamman fortfarande?

Jag tror att jag tröskade igenom några fler undersökningar, eller också gav jag mig själv bakläxa på DN-undersökningen igen, jag minns inte, men mitt problem var att jag hade en bild av mig själv som en kille som står på en viss punkt på den politiska skalan – jamen jag ÄR ju sån, skulle jag säga och slå ut med händerna, man har ju vissa värderingar, så ÄR det ju bara.

Jo. Kanske. Men vad gör man när man får vissa frågor som går direkt in i sakpolitiken, i ringlederna och homoäktenskapen och sist-in-först-ut och fildelningen och sånt som jag inte skulle kunna förklara ens med en bajonett mot ögat – JOBBSKATTEAVDRAGET, till exempel – alltså frågor som kavlar upp skjortärmarna och ger sig rakt in i det oljiga maskineriet av sakfrågor som politikerna ska ta ställning till – och så hamnar man i ”fel” parti?
Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som om mina ”värderingar” var kartan, medan webbtesten stod med terräng upp till fotknölarna.

Skulle jag klamra mig fast vid min karta och med vitnande käkar hävda att nej, enligt min karta är detta ingen sankmark. Det väller visserligen in vatten över stövelkanten, men enligt min gulnade karta ska detta vara en bergknalle, 74 möh, så vattnet är förmodligen en illusion.

Men värst vad kallt det blev om foten?…

Hur röstade jag då till sist? Varken på centern eller kristdemokraterna. Lite har man fortfarande att säga till om. Men jag börjar så sakteliga att se mig omkring i terrängen med öppna ögon.