I ett badkar i Gdansk där satt jag och grät. Jag hade just läst ut Peter Englunds ”Tystnadens historia och andra essäer”. Drygt tio essäer om skyltfönstrens historia, hamburgarens historia, massagestavens historia, skruvmejselns historia, you-name-its historia.

Det är den sortens bok som man aldrig vill ska ta slut. Man känner sig klok, man känner sig ianspråktagen, man känner hur man växer, kort sagt, hur man blir en lite bättre människa.

Det här är ju inget att gråta över. Men boken har en slutkläm, ett sista stycke som med lite god vilja kan beskrivas som författarnas motsvarighet till tonartshöjning.

Tonartshöjningar är ett simpelt pigtjusartrick, vanligast i lite pajiga sammanhang, i schlagerfestivalen är de nästan obligatoriska. Thåström och Tom Waits, däremot, skulle nog hellre göra reklam för Dressmann än att dra till med en tonartshöjning i slutet av en låt.

Men för enklare själar som undertecknad funkar tonartshöjningar ofelbart. Sjunker in som en kniv i länsman. När jag sitter hemma i soffan och sympatikollar på schlagertjafset med tioåringen och Pernilla Wahlgren sjunger ”Jag vill om du vågar” med de där dansarna som Gud glömde och hon går upp i en tonartshöjning på slutet?…det spelar ingen roll att jag har sällskap i soffan med några av mina mest närstående – jag måste vända mig bort för att de inte ska se hur tagen jag blir.  

Vill man göra mig riktigt känslosam ska man spela Barry Manilows ”Can’t smile without you”. Där får man TVÅ tonartshöjningar, och handklapp i refrängen?…Extra allt, helt enkelt. Det kan inte bli bättre.

Peter Englunds tonartshöjning är ett avslutande stycke där han brer ut armarna och tar hela mänskligheten i famn. Gapar över mesta möjliga. Det är ett ovanligt grepp. Författare brukar sträva efter att knyta ihop säcken så avmätt och smakfullt som möjligt, utan att bli känslosamma. Därför känns Englunds tonartshöjning desto mer befriande. För att komma i närheten får jag gå tillbaka till slutmeningarna i Olof Lagercrantz ”Min första krets”.  
Jag skrev en krönika en gång där jag sågade Peter Englund och hans lillgamla språk. Alla ”åsåg” och ”nyttja”. Jag avslutade med att slå fast att jag aldrig skulle kunna läsa en Englundbok till slut.
  
Jag var knappt trettio då. I dag är jag fyrtiosex, och jag kan i och för sig fatta vad jag störde mig på den gången. Men inte hur jag kunde hetsa upp mig så till den grad. Förmodligen var jag så förtjust i tanken på hur alla ”Poltava”-läsare skulle tappa löständerna i morgonkaffet att jag hetsade upp mig lite extra.
Det låter lite ytligt. Jag vet inte om jag är mind­re ytlig nu. Man hoppas ju. Eller också är jag precis lika ytlig, bara det att jag inte kommer att inse det förrän om femton år.

Efter badet gick jag upp och torkade mig och klädde på mig. Jag gick ner i den folktomma hotellbaren och beställde en gin och tonic. Bartendern var i min ålder. Vi pratade om politik och Solidaritet och Lech Walesa. Bartendern redogjorde för det inrikespolitiska läget och sa att det var tveksamt om han över huvud taget skulle rösta nästa gång. Det enda vettiga partiet hade förtvinat och åkt ur parlamentet. Allt som återstod var mer eller mindre populistiska och reaktionära gråhårsmän.
–?Tvillingarna, sa jag skarpsinnigt.
Bartendern fnös och skakade på huvudet.

Två månader senare skulle den ene tvillingen, president Kaczynski, omkomma i en flygolycka utanför Smolensk. Men därom var vi lyckligt ovetande. Det gick fortfarande att vara cynisk, uppgiven, galghumoristisk. Vi pratade en stund till, sen gick jag upp på rummet och började läsa ”Flugornas herre”.