Jag röstade på Folkpartiet. Nej, kom tillbaka! Jag kan förklara. Att vara dogmatiskt popvänster, med coffeetableböcker om Rote Armée Fraktion och t-tröjor med Svarta pantrarna-tryck är givetvis den enda hållbara politiska åskådningen för en rockjournalist. Men under förra valrörelsen lät jag mig – i ett svagt ögonblick – övertygas av Birgitta Ohlssons prat om feminism, solidaritet, hbt-frågor och vikten av att motverka det storebrorssamhälle som vuxit fram efter 11 september. Dessutom gillade hon Madonna och Billie Holiday – vilket inom den kulturellt eftersatta Alliansen är lika imponerande som om en vänsterpartist skulle gilla, säg, Fuck Buttons och Arthur Russell.

Men sommaren 2008 lade Birgitta Ohlsson ner sin röst när riksdagen röstade om FRA-lagen. Hon lyckades förtränga Janis Joplin-citatet som syns på hennes hemsida: ”Don’t compromise yourself. You are all you’ve got.” I samma ögonblick som Birgitta Ohlsson tryckte ner den gula knappen i stället för den röda kände jag en plötslig smärta mellan skinkorna. Tusentals andra, som också kryssade för Birgitta Ohlsson på valsedlarna, kände likadant. Vi hade röstat på en feminist och blivit rövknullade av en karriärist.

Samtidigt var det skönt att Birgitta Ohlsson väckte mig ur villfarelsen att Alliansen har någonting att göra med liberalism. I fortsättningen tänker jag rösta blankt och låtsas vara socialist om någon frågar. Det finns bara en liberal debattör som jag kan tänka mig att rösta på: Magnus Betnér. Nej, kom tillbaka! Jag kan förklara. Betnér har sina brister som komiker. Men hans vurmande för feminism, yttrandefrihet och tolerans verkar mer genuint än de flesta politikers. Dessutom är han nog, till skillnad från Birgitta Ohlsson, tillräckligt hårdhudad för att ta emot några rapp av partipiskan. Häromåret frågade Fria Tidningen om han kunde tänka sig att bli politiskt aktiv. Magnus Betnér svarade att han föredrog att väcka opinion på egen hand, men att han kunde tänka sig att starta ”ett riktigt liberalt parti, för det finns fan inte”.

Jag förstod att Betnér borde byta jobb efter att ha parallelltittat på Youtube­klipp med honom och min favorit­komiker Sarah Silverman. Hon är rolig. Han är förnuftig. Apropå Barack Obama säger Betnér exempelvis att hans fredspris var ”det sjukaste som hänt på tio år” eftersom han är överbefälhavare för ”världens mest aggressiva armé”.

Silverman berättar att hon gick fram till Obama på en fest och frågade om han någonsin blivit utsatt för rasism: ”Och han sa något väldigt intressant. Han sa: ’Jag är Kanye West.’?” Apropå abort säger Betnér: ”Är det någon som tror att abort hade varit en stor fråga om det var snubbar som blev gravida? Nej, det hade funnits drive-thru-abort.” Silverman säger: ”Jag vill göra abort men min kille har inte lyckats göra mig gravid än.” Apropå religion lyckas Betnér åtminstone använda ironi: ”Det är skönt att de tre stora religionerna kristendom, islam och judendom enas kring de viktiga frågorna: abortmotstånd, böghat och kvinnoförtryck.” Judinnan Silverman twittrade i måndags: ”Tomorrow’s the day!!! Hitler’s birthday! Also, my book comes out.”

Okej, det är orättvist att jämföra en svensk komiker med USA:s främsta. Min poäng är att humor inte handlar om att övertyga folk om att man har rätt. Det gör däremot politik. Syo-konsulenten på Magnus Betnérs skola gjorde ett dåligt jobb.