Redan innan jag lyssnade på Stone Temple Pilots comebackalbum förstod jag att det skulle låta gräsligt. Inte för att grunge oftast irriterar mig. Inte för att jag föredrar sångaren Scott Weiland när han uppträder med Velvet Revolver. Inte för att jag bläddrade i cd-häftet och läste nödrimmad rocklyrik (”I really like to fish/But I don’t like superficial people/Shoe store/I’ve heard it all before”). Det som fick varningsklockorna att ringa var skivans titel: ”Stone Temple Pilots”.
 
En väninna sa en gång att ”självbetitlat debutalbum” är rockjournalistikens fulaste uttryck – så orytmiskt och konsonantspäckat. Ur ett artistiskt perspektiv är dock självbetitlade debutalbum okej. När exempelvis Glasvegas döper sin första skiva till ”Glasvegas” säger skottarna: ”Här är vi!” Problemet är självbetitlade album som släpps några år in i karriären. Med dessa signalerar inte band att de är nya utan att de håller på att tappa greppet.

Rockhistoriens mest kända självbetitlade skiva, som släppts efter debuten, är ”The Beatles” från 1968 – i folkmun känd som ”The white album”. Genom att döpa en skiva efter sig själva stärkte the fab four gruppidentiteten. De var fortfarande The Beatles – trots alla bråk, trots att de gått vilse i transcendental meditation och spelat in ett schizofrent dubbelalbum. Ett år senare använde Lou Reed självbetitlandet på ett mer skamlöst sätt. Efter att ha sparkat John Cale, gnisselmaestron och avantgardehjärnan i The Velvet Underground, och spelat in ett knippe mesiga ballader, valde Lou Reed att ge gruppens tredje album den provocerande titeln ”The Velvet Underground”.

Genom åren har artister släppt självbetitlade album för att verka smarta (som när Peter Gabriel döpte sina fyra första album till ”Peter Gabriel”), i ren protest (som när Broder Daniel inför sitt andra album sa att det var larvigt med titlar) och för att slippa text på omslaget. Vanligast är dock att ett band ger ut en självbetitlad skiva för att säga: ”Om du inte gillar den här plattan så gillar du inte oss!”

Intrycket blir i bästa fall arrogant. För det mesta utstrålar artisterna bara en blandning av pösmagad lättja och krystad självgodhet – som om de i brist på bra låtar behövde hajpa upp sig själva. Och resultatet blir sällan en pånyttfödelse à la Robyns ”Robyn” eller Blurs ”Blur”. Albumet ”Kylie Minogue” inledde popprinsessans minst framgångsrika period. ”The Cure” markerade slutet för gothlegendernas kreativitet. ”Erasure” avlivade syntduons hitkänsla. ”Portishead” fick triphopparna att ta en tolv år lång paus. ”Backyard Babies” blev Nässjöbandets svanesång. Och ”Aaliyah” släpptes en månad innan r&b-divan släpade ombord ödesdigert många väskor på ett flygplan. Men ”Metallica” då? En av rockhistoriens största succéer. Visst, men tusentals fans skulle nog hålla med om att ”The black album”, som den brukar kallas, framför allt förvandlade Metallica från thrashpionjärer till trötta arenarockare.

Självbetitlade album riskerar också att få alternativa namn som artisterna inte kan kontrollera. ”The white album” och ”The black album” är okej men Pearl Jams självbetitlade åttonde album – som pryds av en grönsak – kallas ”The avocado album”, vilket är löjligt till och med för ett grungeband.

Jag har ett ganska härligt minne av ett lågt, klart dricksglas från Överskottsbolaget innehållande hallonröd Rosita och isbitar, som mamma sippade på ute i trädgården i sommarstugan om eftermiddagarna medan hon grävde i landen och härjade med sekatören bland klätterrosor och klematis. Hon kunde sippa på samma glas i flera timmar. Mamma var inte ute efter yrseln som alla andra, hon tyckte bara att det var väldigt gott med hallonröd Rosita med isbitar och kanske lite sodavatten. Hon tyckte att det var så gott där i eftermiddagssolen, lite lagom sött, lite lagom läskande.

Jag är sentimental. Och ambitiös. När jag äntligen lyckas lura med mig en karl ut i sommarnatten, (vi går till Trädgården för det är tydligen där det händer plus att min kompis spelar skivor där just den kvällen så jag får stå på gästlistan och står jag bara på gästlistan så går jag nästan vart fan som helst) så tänker jag att det kunde vara gott med lite Rosita med isbitar och sodavatten, nu när det är en sån ljummen och härlig kväll. Nästan sommar.

Karln i fråga har klagat hela vägen dit. Han vill inte dit. Jag vet inte riktigt vad han tror kommer att hända på Trädgården men han är kritisk till allt och jag gillar ju ändå det på nåt sätt men just den här kvällen, när det är så ljummet och grönt och fint, så vill jag inte alls att han ska vara så motvalls. Sluta med det nu. Följ med mig bara.

Han förvarnar mig om att han har en tendens att dra hem om han tröttnar.

–?Jag vill bara förvarna dig, säger han, helt plötsligt så drar jag och när du ringer så ligger jag hemma och sover i min egen säng, så blir jag ibland men du behöver inte ta det personligt, jag vill bara förvarna dig om att det kan hända.

Och jag sväljer de självklara frågorna och travar ändå så hoppfullt efter honom i mina svarta pumps. Inga problem, säger jag. Jag säger vad som helst just nu. Men jag vill inte stå själv där under Skanstullsbron och inte känna en enda människa medan han sitter i en taxi på väg hem, speciellt inte om han har varnat mig för det så att jag inte ens kan bli arg om det händer.

Jag går till baren och beställer drinkar till oss. Ser mig hela tiden över axeln, försöker urskilja honom i den där konstiga trängseln som man inte riktigt kan se sig mätt på, varför är det så mycket folk här? Har han dragit än? Och jag vet att han vill ha Mojito men de har ingen mynta i den här baren, de har bara öl på fat och en stor flaska Campari och jag tänker att det är väl ungefär samma sak som Rosita så jag beställer det. Hoppas på det bästa. Jag är på det humöret ikväll, jag är ändå hoppfull.

Tills jag får drinkarna.

Campari är rött och beskt. Glasen på Trädgården är höga och grumliga, det är riktiga skolmatsalsglas, och ikväll är det som om all världens väntande besvikelser skvalpar i botten på de där glasen. Den där drinken är ren ondska, ju längre ner i glaset man kommer desto jävligare blir det. Karln i fråga grinar illa redan vid första klunken. Nu drar han, tänker jag, nu kommer jag att stå ensam här i Trädgården med min beska drink.

Men han står kvar och dricker upp. Han står verkligen kvar och dricker upp alltihop. Den där yrseln är inte att förakta. Tack gode gud för det.