In i det sista tvekar jag om jag ska gå på Kerstin Thorvalls begravning. Jag vet inte om vi var vänner. Jag vet inte var gränsen går. Vi hade träffats på förlagsfester, vi hade varit på en skärgårdsturné som författarförbundet anordnade och det var där jag fick se några av hennes bästa och sämsta sidor. Hon kunde sitta och läsa sina dikter framför brudar och kvinnor och tanter på vandrarhemmet i Finnhamn, och man kunde inte bara höra en knappnål falla utan även det lätta susandet när nålen föll till marken. Efteråt var det frågestund och någon av kulturbärarna i publiken räckte upp handen och frågade hur hon kunde se så ung ut, slät som en barnrumpa i ansiktet trots att hon var över sjuttio och inte hade varit i närheten av någon plastikkirurg.
Kerstin strök sig över kinden och svarade:
–?Jag tror att det är för att jag har gråtit så mycket.
Sen gick hon på vattnet därifrån.

Hon kunde vara så rolig att fika med, käfta med, skvallra med. Hon kunde vara elakare, infamare och mer genomskådande än någon annan.
Sen gick åren. Sen började det snurra i allt snävare cirklar för henne. Och jag orkade inte riktigt med henne. Telefonen ringde och:
–?Hej, det är Kerstin.
Tonfallet var andlöst och ödesmättat på samma gång, hon kunde få presentationen att låta som: och nu är det riktigt djävla illa må du tro.
Efter ett tag skingras vännerna. Efter ett tag har de inte tid längre. Om man dessutom går och blir dement, som Kerstin blev, då finns det ingen hejd på hur upptagna de blir.

Men en begravning är det sista åtagandet. Till slut tar jag på mig den svarta kostymen och går till blomsterhandeln i Götgatsbacken och köper en skär ros och sen gör jag något konstigt, jag går hem och hämtar en säck gamla tidningar eftersom jag tänker att jag kan gå förbi återvinningsstället på vägen till Katarina kyrka, och jag går sorgklädd nerför Kapellgränd med en svart sopsäck i näven. Sen gör jag något ännu konstigare: jag tar upp mobiltelefonen och slår Kerstins nummer, som jag inte slagit på mer än tio år. Jag vet inte ens om det stämmer, men fingrarna springer före: 641?83?27.
Men numret har naturligtvis upphört.

I Katarina kyrka står en kista och väntar. Prästen säger att våra liv kan beskrivas i bilder, och att det finns bilder som vi är ensamma om, och som ingen annan har sett, men att Gud sitter med hela vårt album i knät.
Sista gången jag träffade Kerstin var när vi hade varit på ett bokprat i Göteborg, hon och jag och en annan författare. Redan innan tåget hade lämnat stationen började Kerstin tappa kontrollen över sin förbannade ångest. När kommer vi fram till Stockholm? Vad sa de i högtalarna om försening? Finns det någon taxi att förbeställa?
Mina försäkringar att allt skulle ordna sig kom alltmer mekaniskt ur munnen. Till slut låtsades jag sova för att få vara i fred. Jag hörde hur Kerstins ångest vältrade över på den andra författaren, som också orkade en stund, innan han gjorde sig ett ärende längre bort i tåget.
Jag satt med slutna ögon och hörde hur Kerstins ångest gnagde sig vidare genom förstaklassvagnen, till någon kostymfarbror som började med samma lugnande ramsa som inte heller den skulle lyckas bjuda något motstånd för Kerstins ångest.
Nu har du kommit till vila, Kerstin. Nu finns det någon som har tid. Vi ses väl vad det lider.