Benkes krönika: Sen gick hon på vattnet därifrån

In i det sista tvekar jag om jag ska gå på Kerstin Thorvalls begravning. Jag vet inte om vi var vänner. Jag vet inte var gränsen går. Vi hade träffats på förlagsfester, vi hade varit på en skärgårdsturné som författarförbundet anordnade och det var där jag fick se några av hennes bästa och sämsta sidor. Hon kunde sitta och läsa sina dikter framför brudar och kvinnor och tanter på vandrarhemmet i Finnhamn, och man kunde inte bara höra en knappnål falla utan även det lätta susandet när nålen föll till marken. Efteråt var det frågestund och någon av kulturbärarna i publiken räckte upp handen och frågade hur hon kunde se så ung ut, slät som en barnrumpa i ansiktet trots att hon var över sjuttio och inte hade varit i närheten av någon plastikkirurg.
Kerstin strök sig över kinden och svarade:
–?Jag tror att det är för att jag har gråtit så mycket.
Sen gick hon på vattnet därifrån.

Hon kunde vara så rolig att fika med, käfta med, skvallra med. Hon kunde vara elakare, infamare och mer genomskådande än någon annan.
Sen gick åren. Sen började det snurra i allt snävare cirklar för henne. Och jag orkade inte riktigt med henne. Telefonen ringde och:
–?Hej, det är Kerstin.
Tonfallet var andlöst och ödesmättat på samma gång, hon kunde få presentationen att låta som: och nu är det riktigt djävla illa må du tro.
Efter ett tag skingras vännerna. Efter ett tag har de inte tid längre. Om man dessutom går och blir dement, som Kerstin blev, då finns det ingen hejd på hur upptagna de blir.

Men en begravning är det sista åtagandet. Till slut tar jag på mig den svarta kostymen och går till blomsterhandeln i Götgatsbacken och köper en skär ros och sen gör jag något konstigt, jag går hem och hämtar en säck gamla tidningar eftersom jag tänker att jag kan gå förbi återvinningsstället på vägen till Katarina kyrka, och jag går sorgklädd nerför Kapellgränd med en svart sopsäck i näven. Sen gör jag något ännu konstigare: jag tar upp mobiltelefonen och slår Kerstins nummer, som jag inte slagit på mer än tio år. Jag vet inte ens om det stämmer, men fingrarna springer före: 641?83?27.
Men numret har naturligtvis upphört.

I Katarina kyrka står en kista och väntar. Prästen säger att våra liv kan beskrivas i bilder, och att det finns bilder som vi är ensamma om, och som ingen annan har sett, men att Gud sitter med hela vårt album i knät.
Sista gången jag träffade Kerstin var när vi hade varit på ett bokprat i Göteborg, hon och jag och en annan författare. Redan innan tåget hade lämnat stationen började Kerstin tappa kontrollen över sin förbannade ångest. När kommer vi fram till Stockholm? Vad sa de i högtalarna om försening? Finns det någon taxi att förbeställa?
Mina försäkringar att allt skulle ordna sig kom alltmer mekaniskt ur munnen. Till slut låtsades jag sova för att få vara i fred. Jag hörde hur Kerstins ångest vältrade över på den andra författaren, som också orkade en stund, innan han gjorde sig ett ärende längre bort i tåget.
Jag satt med slutna ögon och hörde hur Kerstins ångest gnagde sig vidare genom förstaklassvagnen, till någon kostymfarbror som började med samma lugnande ramsa som inte heller den skulle lyckas bjuda något motstånd för Kerstins ångest.
Nu har du kommit till vila, Kerstin. Nu finns det någon som har tid. Vi ses väl vad det lider.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Tack! Demens finns lite varstans, ångest också. Varför skulle det vara olämpligt att skriva det i tidningen? Och när texten är är så hel och smart och vacker? Smärta ja, försoning ja.

Jättemodigt inlägg! När någon har gått bort och man har haft ett komplicerat förhållande till densamme är det svårt att våga uttrycka något annat än total beundran. Jag kan tro att det gäller dubbelt upp när det gäller en offentlig person. Jag känner igen mig i kluvenheten. Tack Bengt för att du skrev detta.

Jag förstår inte hur ni kan tycka att han är elak. Han är hård emot sig själv, och emot människor i allmänhet, när han beskriver hur han, vi, reagerar på en sjukdom som demens. Beskrivningen av Kerstin innan hon blev sjuk är vacker, och den av henne som sjuk är närmast förtvivlad tycker jag, hennes och hans egen förtvivlan.

Fast det säger mera om Bengt Ohlssons personlighet än Kerstin Thorvalls..

Bra Håkan Svensson och Kerstin Marthinsen. Jag håller helt med er. Bengts formulering att Kerstin Thorvall, en känslig och inkännande personlighet, skulle vara ”elakare än någon annan” är ju helt absurd. Men så gillar ju också Bengt helt syntetisk schlager som Pernilla Wahlgren sjunger. Hon är ju garanterat iskall.

Det är verkligen en tragisk och obegriplig förändring av en människa om man drabbas av en demenssjukdom. Det är också omvittnat att sjukdomen sprider ångest hos omgivningen. Om det nu var så att Kerstin Thorvall fått den diagnosen så utsattes hon säkert för många stressande situationer som välkänd författare. Stress är inte en bra kombination med demensdiagnos. Det som gör mig ledsen är den kladdiga och utlämnande beskrivningen av Kerstin som visar på okunskap och respektlöshet inför tragedin hur en sjukdom kan förändra en människas personlighet. Kerstin Marthinsen

Jag blir så förbannad. Att man, som seriös syftande kritiker, kan skriva något så elakt som Ohlssons krönika om Kerstin Thorvall är otroligt. Att skjuta prick på någon som redan är död. Hur djärvt är det på en skala, undras? Jag brukar försöka undvika Ohlssons krönikor. Man får alltid en fadd smak i munnen. Redan medan läser. Håkan Svensson.