I söndags skrek män nere på gatan. Jag tittade ut genom fönstret och såg att alla var klädda i fotbollströjor. I tidningen stod det att AIK och Djurgården skulle spela match mitt på dagen för att undvika läktarvåld. Medan jag funderade på om det var rätt beslut (folk slåss väl inte på läktaren för att det är kväll utan för det är tråkigt att titta på fotboll?) hördes ett välbekant brölande: ”Whööö-öh-öh-öh-öh-öööh-öööh!”

Fotbollsfansen skrålade riffet ur White Stripes ”Seven nation army”. Trots mitt mikroskopiska intresse för fotboll (en gång frågade jag en sportfrälst kollega om laget som vann EM gick vidare till VM) visste jag att Detroitduons sju år gamla hit var populär på läktarna. Det märktes när berusade fotbollsfans förstörde en Glasvegas-konsert i Stockholm i fjol genom att vråla riffet. Det märktes också när en av mina vänner, som vet ännu mindre om fotboll, var dj på en klubb och tömde dansgolvet med ”Seven nation army”. ”Men den är ju asbra”, stammade han. ”Nej, den är inte rock längre”, förklarade jag. ”Den är sport.”

Jack White i White Stripes har beskrivit det som en ”ära” att få sin låt kidnappad av europeiska fotbollsfans. Däremot rasade han i vintras mot amerikanska flygvapnet som använde ”Fell in love with a girl”-riffet i en rekryteringsfilm. Men sportfans är mer förödande för ett stilsäkert rockband än militären. Flygvapnets reklam kommer snart att vara bortglömd. ”Seven nation army” kommer för all framtid att inkluderas på samlingsskivor som ”Absolute birasvenne 4”.

Att rock och sport skulle ha något med varandra att göra är en vanlig missuppfattning – i synnerhet bland brittiska band. Artister som New Order, The Cure, Iron Maiden, Depeche Mode och Blur delar en lika obegriplig som oklädsam kärlek till karlar i kortbyxor som jagar varandra fram och tillbaka över en gräsplätt. Få av dem är så klarsynta som James Allen, sångaren i Glasvegas, som övergav en lovande fotbollskarriär eftersom ”it’s a world away from rock’n’roll, you know, the two just don’t fit”.

Stockholmare som vill framhäva kopplingen mellan popkultur och sport säger ofta: ”Martin Mutumba i AIK är cool! Han känner Latin Kings!” Förvisso, men han är inte coolare än Dogge, Daddy Boastin eller egentligen vem som helst som har rappat i deras studio de senaste femton åren. Sport handlar inte om coolhet. Det handlar om friskvård, mobbmentalitet och nationalism. Sport existerar eftersom våra kroppar långsamt ruttnar och vi inbillar oss att vi kan springa ifrån liemannen i elljusspåret. Sport existerar eftersom människor utan estetiskt sinne behöver något att göra på fritiden. Med det menar jag inte att alla fotbollssupportrar är dumma i huvudet. Tillåt mig citera den tecknade hunden som också syns i den här bloggen: ”Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport.”

En genomsnittlig rocker har inte heller särskilt många läsk i backen men han eller hon vet vad som är coolt. Man kan lätt bevisa sportfansens bristfälliga kunskaper inom det området genom att studera smeknamnen som de ger sina hjältar. Sportstjärnor kallas Chippen, Foppa och Henke – som om de var träslöjdslärare från Hallstahammar. Rockstjärnor kallas The Killer, The Ruler och The Boss.