På sistone har det smugit in sig en irriterande omständighet när man åker Gotlandsbåt. Man tror hela tiden att man får mobilsamtal eller sms och man tar upp telefonen och kollar men den är slocknad så det var falskt alarm. Sen tomtar man vidare genom båten och man har inte hunnit längre än till nästa avgiftsbelagda sittsektion förrän det hörs ett sms-pip eller en ringsignal och man krånglar upp telefonen, men det är falskt alarm igen.

Förklaringen är följande. Om ni inte har räknat ut den redan. Men det har ni säkert redan eftersom ni är så unga och skarpa och urbana. Alla på Gotlandsbåten har köpt en Iphone eftersom de är en sån sällsport lyckad kombination av stadda kassor och snille och smak och icke att förglömma nyfikenhet och vad är nu den där nya banbrytande telefonen för något där man drar med fingret efter skärmen och förstorar och förminskar och har sig och en sån måste jag ju ha eftersom jag också är så banbrytande av mig.

Alla har köpt en Iphone och alla har suttit där och fumlat sig fram mellan funktionerna när man ska Göra Telefonen Personlig och välja signaler. Och alla har betat igenom de olika alternativen och blivit alltmer stressade när de insett att det ena är mer vulgo än det andra. Vill man ha en ringsignal som heter duck? Eller kanske harp? Vad sägs om något lite chockigare, som motor­cycle, bark eller old car horn?

Det här låter kanske inte så farligt. Men ni arma Iphonelösa ska veta att telefonen förfogar över ett ganska avancerat artilleri. Iphonen har tillgång till hela orkesterdiket. När en ringsignal heter doorbell, då snackar vi verkligen doorbell. Då är det risk att grannen under går och öppnar dörren när din telefon ringer.
Den stackars Iphoneanvändaren har nu alltså ruinerat sig på den här banbrytande telefonen som alla snajdiga personer i hans eller hennes omgivning har, och nu när det är dags att välja ringsignal upptäcker användaren att alla signaler är som en stor gräll Crazy frog-dumstrut på skallen.
Den minst dumstrutiga signalen heter old phone, och det är naturligtvis den signalen som ljuder i varenda arkitektficka på Gotlandsbåten.
Så där går vi omkring på båten och njuter av att vi har förvärvat en plats på denna hundra­procentigt marknadsanpassade färja där biljettpriset är en ständig källa till överraskningar, glada eller – vanligare – inte fullt lika glada, och som stiger när fler vill åka och vädret är vackert och Zlatan gjorde mål och som sjunker när det mulnar på och det är tisdag och Maud Olofsson gjort ett utspel.

Och vi är förenade av ett och samma nätverk av snajdighet och förmodligen skulle vi kunna börja fumla i varandras innerfickor och ta va­randras samtal för det är ändå samma hjärtliga styra upp-snack med kompisarna inför den grov- alternativt havssaltade middagen i kväll och samma dröjande dåligt samvete-tugg med familjemedlemmar som blivit kvar på fastlandet och samma högstatusloja snack med jobbet som går ut på att nu loggar jag ut och taggar ner och det finns inte ett vitten du kan göra åt det, men om du ändå inte fixar den här knipan utan min medverkan kan jag enkelt avhjälpa alltsammans ty jag har ju Iphone och jag kan mejla svar till dig när jag sitter på verandan och klirrar med isen i helgens första men dess värre inte sista ­MOJITO, såDEEEså.
Iphone eller youphone, alltid samma gamla oldphone. RRRRIIING.