Det är inte så lätt att vara gift med en glamorös superstjärna. Se bara på Barbies nickedocka Ken.
Ken har fått en roll i ”Toy story 3”. Nej, filmen handlar inte om hur Buzz Lightyear flyttar till Hässelby och röker gräs. Buzz och hans leksakskompisar blir bekanta med en helt annan Ken – inte en gangsterrappare med hes röst utan en plastdocka med vinnande leende, perfekta aerobicsmuskler och hjälmliknande hår.

I ”Groovin’ with Ken”, en trailer som släppts inför ”Toy story 3”-premiären i augusti, besöker ett tv-team Ken som visar upp sitt tjusiga Dream house, sin rosa sportbil och sin gigantiska garderob. Reportern frågar vad en leksak ska tänka på om han eller hon allvarligt funderar på att bli som Ken. ”Well”, säger Ken. ”Om du är ­riktigt allvarlig… var inte det! Du är en Kendocka. Och att vara Ken handlar om att ha kul!” Stämningen blir dock mindre kul när Ken får frågor om hur det känns att ständigt stå i skuggan av sin partner Barbie. I leksaksaffärerna är hennes namn åtta gånger större än Kens på hans egen förpackning, ­påpekar reportern. ”Den här intervjun är slut!” fräser Ken efter att ha blivit kallad ”överskattat Barbie-tillbehör”.

Trots sin sorglösa attityd har Ken inte haft det så lätt. Som barn brukade jag låna min lillasysters Ken när min Big Jim-docka behövde hjälp i en hård strid mot Skeletor, Darth Vader och Playmobilpiraten. Men trots sina muskler var Ken hopplös på att slåss. Hans händer kunde inte greppa några vapen och hans enfaldiga flin förstörde stämningen i action­scenerna. Ken har även irriterat kvinnor. En gång intervjuade jag Nina Persson från The Cardigans som berättade att hon hade en Kendocka hemma, ”hängd upp och ner i ett snöre med bakbundna händer”, som ett ”litet feministiskt statement”. Det kändes ganska orättvist mot Ken som har stöttat Barbie i snart 50 år och först nu, i ”Toy story 3”-reklamen, uttrycker­ missnöje över sin undanskymda roll. Ken blev inte ens sur på åttiotalet när Barbie ­bildade bandet Barbie and the Rockers och glömde att nämna honom i refrängen till deras största hit: ”Barbie­ and the Rockers, rockin’ out we’re totally in the groove! With Dana, Dee Dee, Derek and Diva too!”

Ken stod där med sin plastgitarr som inte hördes och gjorde ett lika tafatt intryck som Andrew Ridgeley i Wham!. Han spelade en något mer framträdande roll i hiphopkollektivet The Rappin’ Rockin’ Crew som Barbie drog i gång i början av nittiotalet. Den streetstajlade Kendockan hade lila munkjacka, guldkedja, basebollkeps och turkos bergsprängare. Men trots förpackningens tappra slogan (”dance­ with Ken to a jammin’ beat – yo!”) fick han betydligt mindre framgång som rappare än sin svenske namne.

Kens sexualitet har ofta diskuterats. I fjol gav journalisten Jerry Oppen­heimer ut boken ”Toy monster”, ett reportage om dockimperiet ­Mattel, där han berättade om hur både ­Barbie och Ken döptes efter grundaren­ Ruth Handlers barn. ­Kenneth Handler var enligt Oppenheimer gay men berättade inget för sin fru. Hans dubbelliv avslöjades inte förrän han fick aids och dog.

I ”Toy story 3” ­verkar Ken framställas som metro­sexuell, alltså en strejt man som ägnar extremt mycket tid åt sitt utseende. Storyn skulle nog bli mer intressant om han dumpade Barbie och i stället dejtade cowboydockan med det ­ekivoka namnet Woody.

Jag har börjat knulla igen. Ja, så är det. Jag fyller trettio i sommar, jag har givetvis knullat förut, men jag kan inte minnas att jag har gjort det med samma intensitet och intresse. Jag kan ha glömt det. Jag har bättre minne när det gäller perioder i mitt liv då jag gör ingenting särskilt alls, de perioderna minns jag så himla bra att det känns som om jag aldrig gör någonting, någonsin. Och det gör att jag för det mesta känner mig lat och slö som en gammal bondpiga som väntar på pensionen, men det är fel, för i själva verket ligger den där bondpigan på en höskulle med benen i vädret och njuter i fulla drag, någonstans, i alla fall just nu.

Ja det är härligt på något sätt, det där sexet. Frigörande. Gränslöst. För mig, just nu. Det är inte lika härligt för den ensamme mannen i porrbutiken i Malmö, till vilken jag anländer med drängen i fråga en solig eftermiddag i maj.
Det är en märkligt familjär atmosfär i den där butiken. Kvinnan bakom kassan är i femtioårsåldern. Lågmäld, välsminkad och påläst. Hon ser ut som någon som grillar fläskkotletter på altanen och går lydnadskurser med sin pekineser. Samtidigt visar hon, inte utan en viss upphetsning, upp de allra största kondomstorlekarna för drängen, frågar honom ingående frågor om huruvida hans nuvarande kondomer brukar ”kasa ned” under samlag. När hon fått det svar hon önskar leder hon oss raskt vidare till hyllan med penisringar. De här måste ni prova! Måste!Allt går an i hennes butik. Ingenting är tabu, hon kan ta hand om alla, med en imponerande självklarhet leder hon nygifta småstadspar till bondagehyllan och förklarar tekniken bakom en Rabbit för en medelålders dam. Hela tiden med samma lugna, lågmälda skånska.

Om man är ett par i den där butiken så har man ingenting att frukta. Det är lika ofarligt som bollhavet på McDonalds. Vi hoppar omkring och skojar och skämtar om bröstvårteklämmor och sjuksköterskekostymer, vi behöver inte skämmas. Vi sitter minsann inte ensamma i mörkret och onanerar, vi gör det tillsammans. Det är vackert och härligt, vi bejakar varandra, vi är kära, hurra för kärleken och oss!

Men den ensamme mannen, han får klara sig själv. Ingen partner bredvid som räddar honom. Han är inte det minsta rakryggad i sin roll som ­erotikkonsument, när han med tunga steg närmar sig kassan med en stor dildo under armen.
Han lägger dildon på disken, utan att säga något. Kvinnan i kassan tittar på på honom under uppvikta ögonfransar.
Ska jag slå in den åt dig? Är det en present?
Nej tack, det behövs inte, säger den ensamme mannen och tittar generat bakom sig.
Jaså? Ja man måste få njuta lite själv också! Säger kvinnan förtjust och blinkar med ena ögat.
Jo, mumlar han. Det är så synd om honom. Han vill inte alls stå där och snicksnacka om att ge sig hän och upptäcka g-punkter, han vill inte ha någon uppmärksamhet alls. Han är ensam. Och ensamheten är tabu, till och med i en porrbutik. Ensamrunket har inget rosenrött skimmer.

Drängen och jag är uppspelta och fnittriga och fulla av välmenande sympatier för den ensamme mannen. I vårt tillstånd tänker vi inte på att när vår egen rosiga relation sedan länge är död och begraven så kommer den där karln fortfarande att ha sin dildo. Mycket bra kvalitet, lovar kvinnan bakom kassan med klar stämma.

Som liten ville jag göra lumpen. En kompis berättade om motorsågs­jägarna, ett hemligt elitförband som släpptes ner bakom fiendens linjer och strimlade hela plutoner. När jag fick mönstra tyckte jag att en vapenfri tjänst på Riksantikvarieämbetet lät mer intressant (man skulle få assistera vid arkeologiska utgrävningar och jag såg framför mig hur jag sprang genom djungeln med oxpiska och fedora­hatt). Men den tjänsten försvann. I stället hamnade jag på ett hem för senildementa i Norrköping – i deras säkra slöjdverkstad (utan vassa föremål) där jag ägnade dagarna åt att sandpappra smörknivar. Efter två veckor fick jag frisedel för ångest.

Jag gjorde mitt för fosterlandet. Frågan är hur många unga män som kommer att göra detsamma när värnplikten avskaffas den 1 juli. För att locka rekryter har Försvaret bränt 25 miljoner på en reklamkampanj. Filmerna, som spelades in i Sydafrika, har kritiserats för att vara orealistiska och actionfilmsglassiga. Men om försvaret ska bli attraktivt för unga är det väl smartare att visa svenska soldater som räddar ett lastfartyg undan somaliska pirater än grådaskiga bilder från ett snart nedlagt regemente?

Kampanjens slogan är däremot tveksam. I de tre filmerna avbryter soldaterna sitt uppdrag just när de ska släcka en skogsbrand, bränna i väg med sina jetplan eller fylla de somaliska piraterna med bly. De radar upp sig framför kameran, likt deltagarna i en tv-talangjakt som ska bedömas av juryn, och en text dunsar ner i rutan: ”Nu väntar vi på din åsikt om vårt arbete. Om du har det som krävs för att ha en.” Soldaternas blickar är så rättskaffens att det är svårt att se dem i ögonen och säga att de gör ett dåligt jobb. Får man ens göra det? Vad krävs, enligt militären, för att man ska kunna ha en åsikt? Kunskap? Patriotism? Vapenlicens?
I den tryckta reklamen presenteras nonchalanta åsikter om försvaret: ”Din mamma tycker inte att vår demokrati måste skyddas.” ”Din kollega kan leva med att Sveriges gränser kränks.” Även här frågar man: ”Har du det som krävs för att ha en åsikt?” Uppenbarligen har mamma och de andra människorna i ens omgivning inte det som krävs. Annonsernas elitism känns en smula uppfriskande i en värld där de som vet minst ofta är de mest högljudda. Och förmodligen är denna slogan en högst medveten reklambyråtaktik. Det är viktigt att provocera. Då får kampanjens sajt fler besökare. Då skrivs fler texter som den här.

Men det är förstås ironiskt att militären talar om att försvara demokrati samtidigt som man antyder att alla inte har rätt att yttra sig. Den socialdemokratiske lokalpolitikern Ola Möller anser att kampanjen har ”preussiska vibbar”. Själv kommer jag att tänka på science fiction-filmen ”Starship troopers”, där USA styrs av armén och endast soldater har rösträtt. Man kan bara applådera fredsorganisationen Ofog som, inför sommarens Natoövningar på svensk mark, kompletterar affischerna med egna klistermärken: ”Din kollega kan leva med att Sveriges gränser kränks – MEN HON ÄR JÄVLIGT FÖRBANNAD ÖVER ATT USA SKA ÖVA BOMBKRIG I NORRLAND.”