Nu är det sommar nu är det sol, eller åtminstone tillräckligt ofta för att jag ska våga mig fram med det här förslaget. Det kan låta lite magstarkt – häpp – men om ni öppnar era sinnen och håller inne med de första, mest uppenbara invändningarna kommer ni nog att inse att det är ett logiskt steg och att det ligger och dallrar i luften. Som det fullmogna äpplet sekunderna innan det släpper taget om trädet och faller till marken.
(Fast vänta då är det väl snarare ÖVER­MOGET … skit samma, häng med nu.)

Såhär: Nu är det sommar nu är det sol, och kan vi inte enas om att vi kan vara fulla från sisådär den 1 juni till den 15 augusti?

Alla förutsättningar finns där. Från och med mitten av maj urholkas arbetsdagarna och allt ­flyter ändå ut i ett slags allmänt blomsterkransat lallande på boulebanan. Man vet aldrig om folk är på eftermiddagsmys i skärgården eller på bjud­resa med någon hojtarbåt till Baltikum. Barnen fladdrar i väg i studentfirandets dionysiska raglande från förpuberteten och framåt. Man vet aldrig riktigt var de håller hus. Och för de riktigt små är det årlig brännbollsturnering mellan ­lärare och elever eller dagisgrillning i blablablaparken eller bluddebluddgläntan.

Och vart man än ska, vart man än vänder sig: ­borsten, borsten, borsten.
Det är porlig vinreklam i tidningarna – ­ÄNTLIGEN – och det smakas av och smackas och betygsätts i spalterna, och vilken fördrink passar till vilket smäckert tilltugg och vilken lådis passar till de starka polska korvarna?
Vi är nästan där. Nu är vi mogna att ta steget ut.

På sina håll ojar man sig över folkhälsan och våldsbrotten och trafikolyckorna. Jag skulle vilja vända på flintasteken och säga: Vi är på väg åt rätt håll, det är bara de enstaka, dammgrå glappen mellan sommarfyllorna som oroar mig. Jag stör mig på de efterhängsna små fickorna av nykterhet som lurar här och där i ysterheten.
Det finns inte många kvar. Men de är irriterande. Bort med dem.

Vem behöver dem? De enstaka burpiga förmiddagstimmarna med huvudvärk och vånda och rastlöshet. Det aptrista städandet efter gårdagen, saker man sagt, missförstånd som uppstått, soppåsar som måste tömmas, ursäkter som måste frammumlas. (Äh, det får bli ett putslustigt sms i?stället…)

Vi är färdiga med det. Det tillhör den sossiga östtyska tiden. Handen på hjärtat: Hur kul ÄR det egentligen med strandkorgen eller minigolfrundan? Hur länge till ska du gå och slava under den egendomliga masochistiska vanföreställningen att du måste plikta med närvaro och tristess och hårt arbete innan du kan få hälla upp ett glas ärtig rosé?

Gå direkt på rosén. Det är bara det jag säger.
I?stället för att gå omkring och ha trist och först därefter börja kunna UNNA dig det där härliga glaset av vad det nu må vara – unna dig med en gång!

Lite längre fram kan vi ta ytterligare ett steg. Jag har funderat på det här med antabuskapslar. Ni vet sånt som gamla muggiga alkisar får operera in så att alkoholen ska börja smaka illa och de ska hålla sig nyktra. Även där skulle jag vilja göra helt om. Jag tycker att vi skulle operera in alkoholkapslar som gör så att man kan ligga på en nivå av, säg, två stora stark jämt. Dygnet runt.

Men det får bli en senare fråga. Vi börjar med sommaren. Låt den bli en enda lång härlig fylla. Du vet att du vill. Lyssna till din inre röst. Du behöver inte gå omkring och spela duktig längre.