Jag är kaffesugen men om jag dricker en kopp återstår bara en kapsel. Sedan måste jag gå till kaffebutiken och det ger mig ångest. Mitt dilemma beror på att jag har köpt en Nespressobryggare. Genom att trycka på en knapp får jag lika gott kaffe som från en vanlig espressobryggare – minus allt krångel med kaffesump – men maskinen kan endast laddas med speciella kapslar som måste köpas i Nespressobutiken på Biblioteksgatan i Stockholm.

– Och vad heter ni? frågar Nespresso­damen när jag pekat ut vilka sorter jag vill ha.
– Det är till en bekant, ljuger jag som inte begriper varför Nespresso måste registrera mina kaffeinköp.
– Jaha, vad heter er bekant? frågar hon.
– Eh … Johan.
– Och i efternamn?
– Jag minns inte. Han har bytt namn.
– Ni vet inte vad han hette förut? Eller var han bor någonstans? Jag kan söka efter honom i vårt register.
– Jag har glömt var han bor. I Stockholm. Tror jag.

Så där håller vi på tills hon rycker på axlarna, tar betalt för kapslarna och säger: ”Vill ni ha en kopp kaffe?” Jag tackar artigt nej och slår undan den vanliga impulsen att lägga en roundkick i huvudet på alla yngre människor som niar mig.

Likt många företag som odlar en exklusiv image vill Nespresso fördjupa kontakten med sina kunder. Därför måste man uppge sitt namn när man handlar. För mig, som gillar anonyma varuhus, blir det ett problem. Jag känner mig som kvinnan i en Nina Hemmingsson-serie som går till mataffären och köper äpplen. ”Så det är till att vara äppelsugen i dag”, säger expediten. ”NEEJ!” vrålar kvinnan. ”Du vet ingenting om mig! Hör du det? INGENTING!”

Min ovilja att bli tjenis med Nespresso beror också på att företaget ägs av Nestlé, livsmedelsjätten som sedan sjuttiotalet har kritiserats för att kränga mjölkpulver till u-länder där vattnet är så smutsigt att spädbarn dör av blandningen. Förmodligen borde jag bojkotta Nespresso men jag drar redan mitt strå till stacken genom att undvika Nestlé­produkter i livsmedels­affären. Trots det svider skammen. Och när Nespressolakejerna vill veta mitt namn tänker jag att deras kundregister samkörs med Guds databas över alla som kan vänta sig evig fördömelse.

Jag tröstar mig med att George Clooney – som har engagerat sig mot krig, förtryck och svält – är Nespressos officiella ansikte. Förra veckan började reklamfilmerna som han gjort för märket att visas i svensk tv. I en av dem köper han en Nespressobryggare, promenerar ut ur butiken och krossas av ett fallande piano. Clooney flyger upp till pärleporten där Gud (John Malkovich) erbjuder honom att återvända till jorden – om han lämnar kvar sin Nespressobryggare i himlen.

”Jag tänker inte be om ursäkt för att jag försöker tjäna mitt levebröd ibland”, sa Clooney när en journalist frågade om Nestlé-samarbetet. Reklamen tycks motbevisa att man hamnar i helvetet för att stödja Nestlé. Men hur kommer det sig att Gud, som är allsmäktig, inte har en egen Nespressobryggare? Tillverkas apparaten av Satan? Jag stoppar min sista kapsel i bryggaren, trycker på knappen och låter maskinens surr överrösta de afrikanska bebisarnas skrik.